Au Pair-livet

VARNING - långt inlägg...:P

Tänkte bara skriva lite om hur jag har det så där rent allmänt. Denna bloggen är ju inte direkt en "Au Pair-blogg" utan mer bara en blogg som råkar skrivas av en Au Pair. Men jag vet inte riktigt hur man skriver en Au Pair-blogg, och jag vet inte heller om någon är intresserad över att läsa det. Men finns det någon som läser som har frågor om det eller så så är det bara att fråga.

Oftast får ni läsa om händelser som gjort mig irriterad eller frustrerad. För det är då man behöver skriva av sig. Det är väldigt sällan man sitter och tänker att man kanske ska skriva om sin helt normala händelsefattiga dag. För hur kul är det att för sjuttioelfte gången läsa "idag gick vi hem, åt mellanmål, gjorde läxor och läste böcker". Dagar som varit superjobbiga, när man haft jobbig hemlängtan, bråkiga barn och situationer som man inte riktigt vet hur man ska hantera, då orkar man inte skriva något. Det enda som gör det lite bättre så är långa promenader och kanske ett samtal med någon, men inte bloggen.

Men när något hänt som kan driva mig smått galen, då behöver man skriva av sig lite, så det får ni ta ;)

Hela den här erfarenheten har ju varit som en enda berg- och dalbana rent känslomässigt. Man kommer till ett nytt land med annat språk, och även om man kan språket och förstår språket så är det skillnad på att åka på semester och ställa frågor och faktiskt bo och prata här. Det är frustrerande att inte kunna uttrycka sig precis på det sättet man vill och faktiskt vara tvungen att tänka efter innan man säger något. Men samtidigt så lär man sig så himla mycket så det är ju värt det. Nya människor kan också vara jobbigt, man kommer hit och ska bo med främlingar, har man tur som jag så funkar alla bra ihop, men är det stor skillnad så kan det bli jobbigt. Barnen man ska ta hand om känner man ju inte i början, man vet inte regler, rutiner och hur barnen är, hur de funkar och vad som är bäst för dem. Alla barn är ju olika och innan man lär känna dem så är det svårt att avgöra bästa sättet att prata med dem på, hur man ska göra för att lugna ner dem och hur man ska hantera olika situationer. Men man kommer in i det, till slut älskar man barnen (råkade skriva baren, haha...;) och man känner sig säker i vad man gör och varför.

Det som är värst är ju hemlängtan som kommer och går. Vissa dagar är det enda man tänker "jag vill ha min mamma", jag behöver prata med min syster, jag saknar kompisarna, syskonen, föräldrar och min egen säng. Upp och ner hela tiden, i början var det väldigt jobbigt i längre perioder, men det kom mer sällan. När det gått tre månader och man hade kommit i det hela men inte riktigt insett hur mycket man tycker om barnen så blev det riktigt jobbigt. Något som många Au Pairer upplevt just där runt tre månader, och sen hjälpte det ju inte heller att få en lillasyster som man inte kunde träffa men som alla andra kunde träffa och se. Och lite sved det ju också att kusinen till en av mina bästa vänner visste om att hon var född innan jag gjorde det. De dagarna var nog ett par av de värsta. Men så kom man hem och hälsade på och då kändes det lite bättre. Lite får man nog titta på hur ens situation hemma ser ut, för mig har ju syskonen och kusinerna alltid varit högst på listan. Det har varit viktigt för mig att träffa dem och var med dem och det har jag försökt göra så ofta som möjligt, så att sen åka iväg såhär blir jobbigt. Och att ha en 3-årig syster som frågar en varför man måste åka iväg och hur mycket hon saknar en, sånt är jobbigt att lyssna på, även om man vet att det här är något som jag måste göra för mig.

Har inte riktigt koll på vad jag skrivit, men jag hoppas att det inte blir för rörigt, för jag kommer inte orka gå igenom hela texten, hehe ;) Och jag vet att jag hoppat lite från att skriva ur mitt perspektiv och rent allmänt, men skit samma.

Sen kom jag tillbaka och hoppade in i jobbet som inte längre känns som ett jobb, det bara är så att man råkar få betalt för att ta hand om barnen som man plötsligt inser att man älskar. Rutiner finns, barnen börja testa en på helt andra sett vissa dagar är jobbiga. Men så är det ju med barn, ibland bråkar de med varandra, ibland trotsar de och ibland är de hur söta som helst. Och även om dagarna kan vara jobbiga så trivs jag hur bra som helst, för det ger mig något att jobba med, hjärnan jobbar på och man utvecklas och lär sig tillsammans med barnen. Hade det varit två barn som bara satt lugnt och stilla, aldrig bråkade och gjorde precis det man bad dem om så hade jag nog blivit lite orolig, och dessutom hade det varit jättetråkigt. Att komma in och se hur barnen är, hur situationen ser ut och veta eller komma på något som kan göra situationen lite bättre är något jag tycker är roligt.

När det var dags att åka hem nästa gång kändes det nästan lite jobbigt att åka ifrån barnen här, över jul och så. Man skulle hem och träffa folk man var tvungen att åka ifrån igen. Att vara hemma var roligt men jag saknade barnen. Sen var det dags att åka tillbaka och det var det hittills jobbigaste. Den första veckan mådde jag inte bra alls, ville verkligen inte vara här utan bara åka tillbaka hem och skita i allting. Igen, en sådan situation som inte nämndes här för det var för jobbigt just då. Men med lite hjälp av mamma och Malin så kändes det lite bättre och jag kom lite förbi den tröskeln och det började gå uppför igen.

Att vara här och gå igenom detta har dock varit en bra erfarenhet. Jag känner mig långt ifrån klar och vill inte riktigt tänka på när det är dags att åka hem igen, men det kommer. Allting har och är värt allt som är jobbigt, för jag har träffat nya människor, jag har fått uppleva nya saker och inte bara en men två nya kulturer. För att inte tala om de två barnen som jag är helt galen i. Så även om jag sitter och skriver om när saker varit jobbigt så är inte det så jag ser på det hela, det är inte så min upplevelse och mina dagar ser ut i helhet. För det är roligt och de positiva överväger definitiv det negativa. Det var nog det jag ville få fram ;)

Mycket mer sånt här snack kommer det nog inte bli, men jag tänkte bara dela med mig lite av mina tankar och hur det är :P