Barnen just nu

Just nu är båda barn inne i en period när bara en person duger: Julia.

Inte mamma, inte pappa: Julia! Jag ska göra allt; lämna och hämta och följa med på allt, hjälpa med alla läxor, borsta alla tänder, fixa frukost, lunch, mellis och middag. Skadar man sig så är det Julia man ska krama, har man nåt roligt att berätta så är det Julia man ska gå till. Behöver man hjälp med något, vill något, vill ha någons sällskap, någon som läser en bok, bäddar ner en när det är läggdags, vill ha något eller vad som helst egentligen. Då är det Julia. Ingen annan gör det på rätt sett, ingen annan frågas efter eller önskas.

Trevligt för mig? Tja, inte direkt. På kvällen är jag helt slut, för jag gör naturligtvis s mycket jag kan och känner att jag vill göra. Men det måste ju finnas gränser, och eftersom jag är den enda i detta hus som för tillfället sätter tydliga gränser och faktiskt håller dem så är det jag som får ta på mig att säga nej, istället för att en förälder hoppar in och säger jag gör det.

Hur länge har det så varit såhär? Sen jag kom tillbaka efter lovet...

Hela situationen är jobbig för alla inblandade. Jag är trött och känner att det inte är mitt jobb att ta så mycket ansvar. Vilket jag gjort från början, för jag har kunnat och för att jag trivs med det. Jag kan fortfarande och trivs fortfarande med att ha det ansvaret. Men när det faktiskt finns två föräldrar med i bilden, då ska det inte riktigt vara så. Det blir lite fånigt när föräldrarna måste fråga Au Pairen saker som föräldrar kanske vanligtvis vet och borde veta, som till exempel vad fröknarna i skolan heter... Men nu är det som det är och det finns inget jag kan göra åt saken. Asma tycker naturligtvis det är jättejobbigt att komma hem till sina barn och sedan ha dem skrika som små galna monster över att hon gjort något fel, eller bara skrika och sparka när jag går ut eller upp på mitt rum för att de hellre vill vara med mig. Sami brukar iofs inte skrika och gnälla efter mig, men ha ger små pikar hela tiden för att indikera att han inte är helt nöjd med situationen.

Först trodde jag att de satt som magneter på mig var för att jag varit borta och för att Asma ett flertal gånger talat om hur jobbiga de kan vara och hur jobbigt det är att vara hemma med dem, när de varit i rummet... Lite för att de kände att de saknat mig och lite för att tyst på sitt vis straffa sin mamma.
Ganska snabbt insåg jag att de den veckan jag varit borta själva har fått bestämma allt, både aktiviteter och mat. Så alla rutiner flög ut genom fönstret vilket faktiskt inte funkar med dessa barn. De är så rutinerade vid de här laget att det blir knas om de äter frukost före de klätt på sig, skjuter på duschen till efter kvällsmaten eller går till lekplatsen på onsdagar istället för biblioteket. Men framför allt så är maten viktigt, de måste äta, de måste äta ordentligt och de måste äta inom vissa tidpunkter för att klara av dagen utan större katastrofer.
Så tänk er då vad som händer när ett barn äter riven ost till lunch, klockan två. Det blir helknäppt.
Men så fort jag kom tillbaka så var rutinerna på plats igen och barnen blev tydligen lite lugnare och lättare att hantera.

Nu har vi dock varit tillbaka i vanligt schema ett par veckor men de är fortfarande på mig. Jag har insett att Sami tänker mer och mer på att jag ska åka hem efter skolorna slutar, så sommarlovet är inget han ser fram emot just nu. Han tycker det är väldigt jobbigt (det tycker jag också) och spenderar väldigt mycket tid med att tänka på det. Han gör listor med anledningar över varför jag inte borde "lämna dem" utan istället stanna här. Säkert en anledning till att han klänger sig fast så mycket han kan.

Mycket tror jag dock att det beror på att de spenderar för lite tid med Asma. Hon jobbar mycket; åker hemifrån innan barnen vaknar och kommer hem två timmar innan läggdags. När hon är hemma försöker hon inte spendera den tid med dem, utan gör hellre annat. En kram och kort samtal räcker, sen får de underhålla sig själva medan hon duschar, pratar i telefon, jobbar eller gör nåt annat. Så hon är där, men inte på det sett som de behöver.
Det hela leder till att hon inte riktigt vet vad det gillar, hur rutinerna ser ut, vad hon ska säga till dem i vissa lägen och hur de helst vill ha saker och ting. Missförstå mig inte, jag uppmuntrar inget "ja vill inte ha den muggen"-gnällbeteende, men jag kan innan de säger något ta fram den rosa muggen om den är ren och jag vet att det är den som önskas. Däremot är det så att om jag säger nej, så är det nej. Man kan inte alltid få precis som man vill och så är det inte mer med det. Men med Asma vet de att de kan skrika lite extra och till slut få som de vill, så de gör naturligtvis det. Asma förstår dock inte riktigt anledningen utan känner sig dålig som inte vet och orkar därför inte riktigt. Hon försöker istället få dem att istället vilja ha henne där så hon ger sig till slut och gör som de vill. För att de ska bli glada.

Ska jag tala om en hemlighet? Barn blir inte glada över att få precis som de vill och alltid alltid få det de ber om. Snarare tvärt om, de blir osäkra och tror inte riktigt att mamma vet vad hon pysslar med, för hon lägger ju över allt ansvar på barnen. Så att de söker den enda vuxna som visar, sätter och håller rutiner och regler är kanske inte så konstigt egentligen. Men utmattande.

Och ni kanske undrar lite över Andrew's roll i det hela? Han beordrar och bestraffar. Han kommer in ett par timmar efter att en situation uppstått (en situation jag redan pratat med barnet om och 'bestraffat') och skäller ut samt säger saker som "nu får du inte hoppa på studsmattan i en vecka" utan att först prata med mig eller Asma. Han frågar inte ens om vad som hände efter själva händelsen utan antar att vi bara släppt allt och fortsatt som vanligt i väntan på att han, pappan, ska komma hem och ta hand om det. För så var det innan jag kom hit. Något jag till och från kan bli riktigt arg över, så jag kommer inte börja skriva om det. Men jag kan säga som så att jag inte är helt glad just nu. Att ge en snart 4-åring studsmatteförbud i en vecka är inte bara idiotiskt och onödigt, men mer ett straff för mig än henne. Jag får stå där och bråka om det varje dag, jag förlorar den bästa utomhusaktiviteten vi har och ärligt? Att på fredagen stå och säga "nej du välte ner dvd-skivorna från hyllan i måndags så nu får du inte hoppa" är så fånigt. Hon har ju inget som helst koncept av tid på det viset, det funkar ju inte. Ska man straffa så ska man göra det med en gång och det ska vara över snabbt. Ingen glass ikväll, ingen tv resten av dagen, eller minuter på the naughty step, eller ingen studsmatta IDAG. Men inte en hel vecka... ARGH. Jag hade dessutom redan tagit bort tv för dagen så hon fick dubbel bestraffning. Se där, lite mer text än vad jag tänkt. Men så går det när jag blir irriterad, då är det svårt att få stopp på det. Ska nog bara avsluta nu haha xD

Grattis till er som orkade läsa allt ;)

Oops!

En halvtimme innan jag skulle gå till nursery för att hämta hem Rania igår ringde Asma. Hon hade precis från ett samtal om att Sami inte hade lunch med sig. Oj. Lite förvirrad blev jag för jag såg när han packade ner sin lunchlåda i sin väska. Lunchlådan som jag lite snabbt kikat ner i för att kolla så att någon gjort hans lunch. Den var full, så jag funderade inte så mycket mer på saken.

Det visade sig dock att det var torsdagens lunch som han varken ätit eller slängt. Så varje person som på morgonen kollat hade trott att personen före hade gjort lunchen... Som det kan gå. Inte för att han klagade, han fick ju skollunch istället. Men ändå, lite pinsamt...

Påsklov i bilder

Jag lever. Inte för att jag tror att någon missat det med tanke på att jag faktiskt inte försvunnit från nätet, bara bloggen... Dags att säga något här alltså.

Två veckors påsklov har vi haft, jag och barnen då. Första veckan spenderade jag i Sverige, vilket alla nog vet. Det var... jobbigt. Fast inte så pass att det var värre än det positiva, men det fanns där.

Hemresorna har sett mer eller mindre samma ut varje gång. Först känns det som att det är en evighet tills att man ska få åka, sen helt plötsligt är det en vecka kvar. Dock inget man tänker så mycket på. Tre dagar innan det är dags brukar jag inse att jag ska vara iväg, utan barnen, och det brukar kännas väldigt jobbigt. Dagen innan (eller samma dag beroende på vilken tid jag flyger) brukar jag packa väskan, checka in, kolla busstider, vara osäker på hur mycket tid jag kommer behöva, må illa och sen inte riktigt vilja åka. När det väl är dags brukar jag faktiskt vara lugn, försöker komma fram till hur jag ska göra med mat och kaffe/te (koffeinet behöver jag men man hoppar gärna över kissandet på planet...) för att inte behöva vara hungrig eller spendera för mycket pengar. Väl på busshållplatsen brukar jag stressa och tänka att jag kommer missa flyget, något som håller i sig tills att jag faktiskt sitter och vänta på att gaten ska öppna, för ja, jag brukar komma så pass tidigt hur sent jag än tycker att jag åker.

Väl hemma fortsätter allt som vanligt, fläng fram och tillbaka, allt är hur bra som helst, ändå tills att det börjar närma sig tillbakaresa. Då kommer illamåendet igen, allt känns jobbigt, man känner att man verkligen inte vill tillbaka och att man kanske ska avsluta sitt år lite tidigare än planerat. Samtidigt inser man att det snart är dags att faktiskt flytta hem igen och då hade det ju varit bra om man visste hur hösten kommer se ut. Ehem. Just precis, mer stress och illamående. Så därför kan man faktiskt sätta sig på ett plan och flyga tillbaka till det som finns och funkar och betalar just nu.

Sen kommer jag hem och är trött och deppig, jag tycker synd om mig själv i ett par dagar och vill inte göra något alls. Det funkar dock inte riktigt så det är bara att kasta sig in i allt igen. Och klaga över så mycket man kan komma undan med. Och kanske lite till. Efter ett par veckor är det mesta som vanligt igen, men rent känslomässigt så är det ett par jobbiga veckor runt varje hemresa.

Men tillbaka till själva lovet. Vi har haft superfint väder, sol och värme nästan varje dag. Jag och barnen har därför spenderat större delar av dagarna utomhus och gärna i parker av olika typer och slag. Så lite bilder har jag att visa för de som är intresserade. Vi har klättrat i träd, byggt sängar i träd, byggt tält, matat ankor (som inte var ett dugg intresserade), lekt på lekplatser och promenerat. Har dock bara bilder från veckan här, för bilder från första veckan får man kolla på Klaras blogg...

Regler för trädklättring var följande: 1) Kan du inte klättra upp själv så ska du inte klättra i det trädet. 2) Kan du ta dig upp själv så får du minsann ta dig ner själv också. Efter att de regler sagts högt så minskade gnället till nästan obefintligt och helt plötsligt kunde båda barn mer än vad de kanske egentligen ville. Konstigt ;)

Hjärtklappning... Var lite förvånad (och nervös) över att de själva lyckades klättra så högt.

På en av kvällspromenaderna fick Sami leka fotograf. Så här kan bilderna bli då: