Barnen just nu

Just nu är båda barn inne i en period när bara en person duger: Julia.

Inte mamma, inte pappa: Julia! Jag ska göra allt; lämna och hämta och följa med på allt, hjälpa med alla läxor, borsta alla tänder, fixa frukost, lunch, mellis och middag. Skadar man sig så är det Julia man ska krama, har man nåt roligt att berätta så är det Julia man ska gå till. Behöver man hjälp med något, vill något, vill ha någons sällskap, någon som läser en bok, bäddar ner en när det är läggdags, vill ha något eller vad som helst egentligen. Då är det Julia. Ingen annan gör det på rätt sett, ingen annan frågas efter eller önskas.

Trevligt för mig? Tja, inte direkt. På kvällen är jag helt slut, för jag gör naturligtvis s mycket jag kan och känner att jag vill göra. Men det måste ju finnas gränser, och eftersom jag är den enda i detta hus som för tillfället sätter tydliga gränser och faktiskt håller dem så är det jag som får ta på mig att säga nej, istället för att en förälder hoppar in och säger jag gör det.

Hur länge har det så varit såhär? Sen jag kom tillbaka efter lovet...

Hela situationen är jobbig för alla inblandade. Jag är trött och känner att det inte är mitt jobb att ta så mycket ansvar. Vilket jag gjort från början, för jag har kunnat och för att jag trivs med det. Jag kan fortfarande och trivs fortfarande med att ha det ansvaret. Men när det faktiskt finns två föräldrar med i bilden, då ska det inte riktigt vara så. Det blir lite fånigt när föräldrarna måste fråga Au Pairen saker som föräldrar kanske vanligtvis vet och borde veta, som till exempel vad fröknarna i skolan heter... Men nu är det som det är och det finns inget jag kan göra åt saken. Asma tycker naturligtvis det är jättejobbigt att komma hem till sina barn och sedan ha dem skrika som små galna monster över att hon gjort något fel, eller bara skrika och sparka när jag går ut eller upp på mitt rum för att de hellre vill vara med mig. Sami brukar iofs inte skrika och gnälla efter mig, men ha ger små pikar hela tiden för att indikera att han inte är helt nöjd med situationen.

Först trodde jag att de satt som magneter på mig var för att jag varit borta och för att Asma ett flertal gånger talat om hur jobbiga de kan vara och hur jobbigt det är att vara hemma med dem, när de varit i rummet... Lite för att de kände att de saknat mig och lite för att tyst på sitt vis straffa sin mamma.
Ganska snabbt insåg jag att de den veckan jag varit borta själva har fått bestämma allt, både aktiviteter och mat. Så alla rutiner flög ut genom fönstret vilket faktiskt inte funkar med dessa barn. De är så rutinerade vid de här laget att det blir knas om de äter frukost före de klätt på sig, skjuter på duschen till efter kvällsmaten eller går till lekplatsen på onsdagar istället för biblioteket. Men framför allt så är maten viktigt, de måste äta, de måste äta ordentligt och de måste äta inom vissa tidpunkter för att klara av dagen utan större katastrofer.
Så tänk er då vad som händer när ett barn äter riven ost till lunch, klockan två. Det blir helknäppt.
Men så fort jag kom tillbaka så var rutinerna på plats igen och barnen blev tydligen lite lugnare och lättare att hantera.

Nu har vi dock varit tillbaka i vanligt schema ett par veckor men de är fortfarande på mig. Jag har insett att Sami tänker mer och mer på att jag ska åka hem efter skolorna slutar, så sommarlovet är inget han ser fram emot just nu. Han tycker det är väldigt jobbigt (det tycker jag också) och spenderar väldigt mycket tid med att tänka på det. Han gör listor med anledningar över varför jag inte borde "lämna dem" utan istället stanna här. Säkert en anledning till att han klänger sig fast så mycket han kan.

Mycket tror jag dock att det beror på att de spenderar för lite tid med Asma. Hon jobbar mycket; åker hemifrån innan barnen vaknar och kommer hem två timmar innan läggdags. När hon är hemma försöker hon inte spendera den tid med dem, utan gör hellre annat. En kram och kort samtal räcker, sen får de underhålla sig själva medan hon duschar, pratar i telefon, jobbar eller gör nåt annat. Så hon är där, men inte på det sett som de behöver.
Det hela leder till att hon inte riktigt vet vad det gillar, hur rutinerna ser ut, vad hon ska säga till dem i vissa lägen och hur de helst vill ha saker och ting. Missförstå mig inte, jag uppmuntrar inget "ja vill inte ha den muggen"-gnällbeteende, men jag kan innan de säger något ta fram den rosa muggen om den är ren och jag vet att det är den som önskas. Däremot är det så att om jag säger nej, så är det nej. Man kan inte alltid få precis som man vill och så är det inte mer med det. Men med Asma vet de att de kan skrika lite extra och till slut få som de vill, så de gör naturligtvis det. Asma förstår dock inte riktigt anledningen utan känner sig dålig som inte vet och orkar därför inte riktigt. Hon försöker istället få dem att istället vilja ha henne där så hon ger sig till slut och gör som de vill. För att de ska bli glada.

Ska jag tala om en hemlighet? Barn blir inte glada över att få precis som de vill och alltid alltid få det de ber om. Snarare tvärt om, de blir osäkra och tror inte riktigt att mamma vet vad hon pysslar med, för hon lägger ju över allt ansvar på barnen. Så att de söker den enda vuxna som visar, sätter och håller rutiner och regler är kanske inte så konstigt egentligen. Men utmattande.

Och ni kanske undrar lite över Andrew's roll i det hela? Han beordrar och bestraffar. Han kommer in ett par timmar efter att en situation uppstått (en situation jag redan pratat med barnet om och 'bestraffat') och skäller ut samt säger saker som "nu får du inte hoppa på studsmattan i en vecka" utan att först prata med mig eller Asma. Han frågar inte ens om vad som hände efter själva händelsen utan antar att vi bara släppt allt och fortsatt som vanligt i väntan på att han, pappan, ska komma hem och ta hand om det. För så var det innan jag kom hit. Något jag till och från kan bli riktigt arg över, så jag kommer inte börja skriva om det. Men jag kan säga som så att jag inte är helt glad just nu. Att ge en snart 4-åring studsmatteförbud i en vecka är inte bara idiotiskt och onödigt, men mer ett straff för mig än henne. Jag får stå där och bråka om det varje dag, jag förlorar den bästa utomhusaktiviteten vi har och ärligt? Att på fredagen stå och säga "nej du välte ner dvd-skivorna från hyllan i måndags så nu får du inte hoppa" är så fånigt. Hon har ju inget som helst koncept av tid på det viset, det funkar ju inte. Ska man straffa så ska man göra det med en gång och det ska vara över snabbt. Ingen glass ikväll, ingen tv resten av dagen, eller minuter på the naughty step, eller ingen studsmatta IDAG. Men inte en hel vecka... ARGH. Jag hade dessutom redan tagit bort tv för dagen så hon fick dubbel bestraffning. Se där, lite mer text än vad jag tänkt. Men så går det när jag blir irriterad, då är det svårt att få stopp på det. Ska nog bara avsluta nu haha xD

Grattis till er som orkade läsa allt ;)