En massa skit

Okej, oj, har inte skrivit något på jag vet inte hur länge. Vilket jag egentligen inte hinner göra nu heller men här kommer lite iaf.

Har startat en ny blogg, vill man ha lösenord får man slänga iväg ett mejl till mig eller mamma som kommer få det typ snart. Den är alldeles ny, har bara skrivit ett inlägg och vet inte än om jag ska fortsätta. Får se lite hur det ser ut framåt hösten. Denna blogg kommer stängas ner så småningom och jag kommer inte fortsätta skriva här efter sommaren. Om jag ens fortsätter...

Idag åker jag och barnen till Sverige. Vi landar strax efter elva. Jag har varit helt sönderstressad :S

Vad mer? Jo, stor sak som jag själv missat. Har ju varit utan nässpray i ett helt år nu. Woho! Så duktig jag känner mig :)

Det får nog räcka. Hörs och ses.

Har lite tråkigt...

4 år

Igår fyllde Rania år, vi hade kalas. Har varit på skitdåligt humör både igår och idag så jag tänker inte skriva nåt egentligen om dagen för då kommer det aldrig ta slut ;) Men jag kan säga att jag var mindre glad när jag kollat igenom mina bilder på kvällen, de var skitdåliga. Oj, två(tre) skit på så kort tid, det visar kanske lite över hur jag haft det. Stackars Malin som flyttat hit och skaffat engelskt mobilabonnemang...:P Ett par bilder blev dock någorlunda så här får ni:

Förberedelser

Så tjurig man kan vara

Bara för att man fyller år betyder inte det att man kan hoppa över sin dagliga rutin att störta i marken

Presenter från Shona's pojkar Batman och Dan Dan

Mat

Stackars snövit...

Viktigaste personen i huset? Självklart!

En person åt gången var det ja...

Dagen i bilder, och lite text...

Tjo vilken lång dag det varit. Stack hemifrån halv nio i morse, var hemma igen vid nio, halv tio, på kvällen då alltså ;) Här kommer lite bilder som jag inte orkar förklara. Sätter in dem i ordningen jag tog dem. Ni får bla se vad som händer när man dricker ingefära-läsk, en intressant process måste jag säga. För att inte tala om vissa modeval vi sett idag :P

Det som inte syns på bild är fåglarna som nästan åt upp oss, den flygande ankan och bussen som nästan mosade Malin och skrämde livet ur mig. Har inte heller bild på killen jag inte känner men skrattade hysteriskt mycket med (för att vara mig då alltså...;)), eller killen vi skrattade år. Nej stackars människa, det var inte snällt, men det var efter han hade gått av så det var lite okej. Har däremot bilder som jag tog för att försöka visa varför jag tycker det är så mysigt där. Samt en bänk, som faktiskt inte är bara en bänk men jag orkar inte förklara den nu... Bild finns inte heller på kassörskan som ville se mitt id-kort när jag skulle köpa Baileys-choklad. Även om det var lite roligt :P Någon som vill gissa hur mycket denna dagsutflykt kostade?

Imse Vimse

Här kommer ett par bilder på vår lille(?!?) gäst...

Midsommarafton

Oj oj oj så livat det var på midsommarafton. Eller vänta... Kanske inte.

Helt ärligt så hade jag inte en tanke på att det faktiskt var midsommarafton innan jag lyckades ta mig in på Facebook nån gång runt lunchtid. Inte för att det påverkade några planer, men ändå...

Dagen började med inte så trevligt besök. Jag livrädd i en sekund eller två. Frukosten var avklarad så Sami gick upp för att borsta tänderna. När han kommit halvvägs började han skrika som en tok och kom rusande ner för trappan, riktigt rädd hade han blivit. Jag tänkte naturligtvis herrejävlar det står nån främmande människa som klättrat in genom barnens öppna sovrumsfönster, vad ska jag göra? Gå upp och kolla eller bara ta barnen och rusa? Såna tankar, massor av tankar hann snurra runt innan Sami skriker "A spider!". Då började jag andas igen. Sa till honom att den inte kommer göra något och att det bara är att gå förbi den. Han började protestera, sa att den kommer hoppa på honom om han gör det. Jag försökte tala om att det inte kommer finnas några spindlar här inne i huset som tänker hoppa på honom. Men han har faktiskt spenderat de senaste tre veckorna i skolan med att undersöka och skriva en bok om just spindlar, så han hade en massa namn som kunde stämma in på denna spindel.
Till slut gick jag för att titta på den och det var mindre skoj. Lyckades att inte visa att jag faktiskt inte hade någon som helst lust att gå nära den saken och bad istället Sami springa upp och hämta min kamera så att vi kunde ta kort på den. Kände mig rätt så smart då faktiskt, för det gjorde att han faktiskt vågade gå förbi och nära inpå för att fånga den på bild. Även om han var helt övertygad om att det var en vattenspindel :p

Asma ringde och trodde inte på Sami när han sa att den var stor, han överdrev naturligtvis. Jag pratade med henne och hon trodde inte på mig när jag sa att den var stor, hon tyckte att jag skulle döda den. Jag sa ehm, nej, skulle inte tro det. Inte en chans att jag rör den.

Dagen fortsatte som vanligt, det var varmt och soligt och alla svettades. Huvudvärk hade jag från det att jag vaknade tills tja, den var inte kvar igår... Vi gick till lekplatsen efter skolan, det var varmt och svettigt och fruktansvärt långtråkigt. Jag skickade klago-sms till Malin och lyckades övertala barnen att vi skulle gå hem och fylla poolen istället. Precis när vi var på väg kom grannpojkarna så Sami ville stanna, suck. Men det hade med lillasyster Charlotte, två veckor gammal som vi fortfarande inte hade sett, så jag och Rania satt och beundrade henne en stund.

När vi suttit hemma och svalkat oss en stund kom Asma. Hon öppnade dörren, såg spindeln och vägrade gå in. Hon insåg att vi inte alls överdrev och vände sig om för att ropa över gatan på Shona som precis kommit hem. Hon vände sig om mot oss, såg vår gäst, öppnade sin ytterdörr och skrek på sin man. Så Paul fick komma och rädda oss så att Asma kunde komma in och laga vår midsommarmat; makaroner och köttfärssås. Mycket avancerat haha.

Efter maten tog jag en massa huvudvärkstabletter som inte hjälpte och sen la jag mig i min obekväma och fruktansvärt varma säng. Gjorde inte så mycket innan jag somnade ett par timmar senare :P

Ehm... ja

Varmt varmt varmt har vi haft det de senaste dagarna. Jag bor i en bastu, mitt fönster är öppet dygnet runt men det är inte behagligt före klockan nio på kvällen.

Fast det var inte det jag tänkte skriva. Har egentligen inget viktigt att skriva, men kände att jag var tvungen att bubbla lite om barnvagnar i kändisvärlden igen. Precis bara för att liksom. Så känn inte att ni måste läsa :p

Någon som uppmärksammat den senaste vagnen i Heidi Klum's samling? Om inte kan jag säga att den är brun och den är rosa och det står Maclaren på sidorna ;-) För de som undrar ser den väldigt mycket ut som vagnen på bilden nedan, fast hennes innehåller naturligtvis inte en Tildis. Eller en doptårta...:P

Hon hade även ett solskydd från protect-a-bub, vilket var lite roligt. Kan säga att jag själv inte känt ett behov av extra skydd till den vagnen, men till en Phil&Teds är den suverän ;-)

Show time

Okej, lördag, huh. Det var en full dag förra veckan. Planen var att Asma skulle stiga upp med Rania på morgonen och åka med henne till teatern för sista genomgången så att övrigt folk kunde få sova. Sen skulle de komma hem, vi skulle äta lunch tillsammans och sen ta oss till teatern igen.

Klockan två skulle jag, Andrew och Sami titta på hennes show medan Asma och hennes kompis' dotter Mona skulle hjälpa henne bakom scenen. Middag skulle vi äta hemma innan sista showen började klockan sju. Då skulle jag vara med R bakom scenen så att Asma och Mona kunde titta på henne.

Istället väcktes jag halv åtta av att Rania skrek som en galne jag-vet-inte-vad. Så pass att jag till slut fick stiga upp för att gå ner och prata med henne. Hon ville inte ha strumpbyxorna på sig, jag sa att det gick bra men utan dem får man inte gå ut på scenen och dansa. För fröknarna kommer säga tyvärr, du har inte rätt kläder på dig. Då blev hon tyst och satte på sig sina outfit så att de kunde åka iväg.

Lunchen hann vi inte riktigt med, jag fick slänga ihop lite mat till Rania som hon kunde sätta i sig medan jag flätade håret. Mona sminkade henne och sen åkte vi iväg. Eller jag fick inte plats i bilen så jag fick bussa, men det gjorde inte så mycket. Var mindre skoj när jag skulle hem igen och det regnade i en halvtimme, från det att jag kom till hållplatsen tills att jag steg på bussen ;)

Rania var naturligtvis jättesöt, precis som alla andra små flickor som försökte hänga med :P

När vi kom hem på eftermiddagen gick jag in på svt.se och tittade på bröllopet. Rania sov, vi åt och sen bar vi oss av igen.

Asma och Mona kände att de behövde visa alla kläder och berätta när hon skulle ha de olika kostymerna. När jag rättat dem två gånger om vilken ordning de skulle på och påpekat det faktum att de satt på hennes kjol bakochfram i ett nummer så gick de över till att berätta hur stressigt och svårt det var. De var ju två stycken på ett barn så de tyckte lite synd om mig. Jag skickade iväg dem och fortsatte med mitt.

Precis innan det hela började kom en fröken ner och sa att de hade för få personer som kunde hjälpa de mindre barnen upp och ner för trappan som leder till scenen. En mamma sa att hon kunde hjälpa till om någon hjälpte hennes dotter med klädbytet. En mamma erbjöd sig och det hela började.
Efter första numret fixade jag snabbt färdigt Rania och insåg att mamman som skulle hjälpa lilla Emily inte riktigt hann med så jag erbjöd mig att ta över. Så genom hela showen satt jag själv (grr Malin ;)) och hade tråkigt, utom när jag bytte kläder och tryckte in lite mat i munnen på Rania och Emily. Det var lite stressigt kanske, men inte så farligt, hann ju faktiskt med två barn själv ;-) Fortfarande vansinne, men okej. Alla flickor hade roligt och det är ju huvudsaken.

När jag kom hem var jag helt slut, och ville inget annat än att sova. Men istället fick jag för mig att jag var tvungen att titta mer på bröllopssändningen samt facebook-chatten (?) på svt.se, det var lite intressant att se vad folk hade att säga om allt. Helt slut var jag sen när jag fick somna. Inte för att jag lyckades göra det, eller lyckades sova så bra, men ändå ;)

'Full dress & technical rehearsal'

Förra söndagen lyckades jag bli lurad till att jobba. Okej, inte riktigt, men jag kunde inte riktigt säga nej. Så därför steg jag upp klockan åtta för att åka med till teatern där Rania ska ha sin dansshow på lördag.
Asma, Andrew och Sami skulle på en konfirmation i Essex (det tog dem fyra timmar att köra dit...) så jag skulle hjälpa till med Ranias rehearsal(ni får ursäkta det blandningen av svenska och engelska men jag kan faktiskt inte komma på vad det heter på svenska...). Något jag egentligen inte hade något emot, för det är jag som ska vara med henne bakom scenen på den senare showen på lördag så att Asma kan titta. Jag hade dock inte riktigt koll på hur en sådan tillställning kan gå till.

Tanken var att Asma skulle åka med och vara med oss ett tag, hon skulle visa mig vad ungen skulle ha på sig, när och så visare. Hon skulle stanna till tolv, ett och sen åka för att hämta upp Sami och Andrew. Så jag steg upp klockan åtta på morgonen och var på teatern tio. En timme senare stack Asma iväg för att köpa lunch till mig och kaffe till oss båda, vid det laget hade de inte ens skickat ut första gruppen dansare. Det tog en timme för henne och när hon kom tillbaka lämnade hon snabbt av grejerna och försvann.
Jag var inte så glad vid det laget. Dels för att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag pysslade med och dels för att jag satt där helt själv i den galna situationen. Kändes lite som att jag hamnat mitt i en av de skönhetstävlingar för barn man ibland får se på tv. När klockan var ett ville Rania gå hem, det ville jag också. Men det kunde vi ju inte så det var bara att ge ungen lite godis och sen fortsätta. Kände flera gånger att jag bara ville ta våra saker och gå. När klockan var tre hade ett par mammor tröttnat och gått hem med sina barn. Det förstår jag, showen är beräknad att ta två timmar, så det var inte många som räknat med att sitta på sina rumpor i fem timmar och stressa.
När det var dags för sista numret fanns det väldigt få barn som faktisk ville gå ut på scenen igen. Det förstår jag, 4-åringarna är för fasen med i fem. Jag mutade med godis och fick till slut ut Rania så att hon kunde göra sin lilla dans.

När klockan var fyra var allt färdigt men vi fick inte gå. Istället blev vi utkallade till scenen så att hon som är ansvarig för det hela kunde skälla ut alla föräldrar. Det var trevligt.
Hon sa också att de ändrat så alla barn behöver vara där halv tio på lördag för att gå igenom det hela en gång till. Det betyder alltså att de har en genomgång halv tio till halv tolv. En show halv två till halv fyra och en mellan sju och nio. Precis som många andra reagerade jag och började protestera, hälften av barnen som är med är under åtta. De kommer vara helt slut!
Men det var naturligtvis fånigt, de kan lätt hålla igång till elva på kvällen, de går går ut och dansar ändå, ta med lite godis. Det är klart, men vill vi verkligen utsätta barnen för det...? De är fyra år gamla. Suck.

Efter det tog jag och Rania bussen hem, duschade, åt och tittade på en halv film. Jag lyckades hålla henne vaken till halv åtta, det var dock inte lätt på slutet. Sen sov hon i sin egen säng tills att jag väckte henne kvart i åtta nästa morgon.

Kommer bli skoj på lördag, ehe host ;)

Rörigt inlägg ;)

Spenderade som alla nog vet en vecka i Lund gjorde jag för inte så länge sen. Planen var att att inte planera och boka upp mig, hade bara ett par saker som behövde göras. Tandis, annan tandläkare, besök till banken, Klaras kalas och ha Tilda så att mamma kunde få jobba lite. Skulle bara träffa folk och ta det lugnt inför sista omgången här eller vad vi ska säga. Lyckades dock bli rätt så fullbokad ändå, inte sådär så att det blev stressigt, utan mer bara planer hela dagarna. Lyckades planera in inga planer en halv dag, så lite lugnt kunde jag ta.
Det var trevligt dock, jag träffade lite folk som jag inte trodde jag skulle kunna men hann inte spendera nån egentligen tid med My, vilket var synd. Men nu är det bara fyra veckor kvar sen är jag ju hemma igen. Vilket förresten känns väldigt jobbigt just nu. Det går lite i vågor.

Ända sen jag kom tillbaka har jag jobbat rätt så långa dagar, och även en söndag. Blir jobb på lördag också. Asma och Andrew har jobbat lite mer än vanligt de senaste veckorna så jag har varit med barnen till sju-tiden många dagar.

Förra lördagen besökte jag Malin i Ealing. Det var en intressant ditresa, har inte åkt den sträckan innan men det var inte så krångligt, tog lite tid men tuben var overground hela vägen så man kunde sms:a samtidigt ;)

Blev ju ett intressant inlägg det här, aja lite att läsa iaf :P

Primrose Hill

Här kommer ett par halvkassa bilder från när jag och Malin tog oss till Primrose Hill för några veckor sen. Exakt när det var kommer jag dock inte ihåg men det kan nog varit helgen innan jag åkte hem...? :P Hade inte tänkt lägga ut dem, för de blev inte bra. Svårt att ta bra bilder när man har solen i ögonen och det står folk överallt, men i alla fall. Malin har tjatat så varsågod ;)

Vet inte heller om jag kommer kunna blogga något den närmsta tiden för sladden till datorn håller på att gå av helt, den funkar bara ibland och det är oftast om jag trycker ner nageln och klämmer till trådarna lite. Inte det ultimata för jag får små stötar lite då och då... Men nu funkar det av någon anledning så jag ska se om jag kan uppdatera lite så innan det skiter sig helt och jag står utan dator...:P

Varma dagar

Har egentligen en del att skriva men orkar inte riktigt. Värmen håller på att driva mig fullkomligt tokig. Mitt rum är som en bastu, men solen är inte framme just nu och fönstret är öppet så jag förstår inte riktigt varför...

Lite har hänt på nursery-fronter. Det ända positiva är att det är lite lättare att lämna på morgnarna. Men barnen försvinner en efter en, dock till olika ställen, och det gör även personalen. Igår hade den nya ägaren stått och skrikit med en annan fröken framför barnen så pass mycket att två fröknar bara tagit sina grejer och gått därifrån. Bland annat den enda som var kvar från början som faktiskt är något att ha. Den enda som faktiskt känner alla barn. Och det är en tjej med bättre tålamod än mitt. Hon kan ta mycket innan hon reagerar på det viset. Men igår hade hon tröttnat på deras beteende framför barnen och orkade inte mer. Så där försvann hon. En av de nya tjejerna hade följt med. En tredje (den förra ägaren) gick idag. Så nu finns där en tjej som är något att ha, Vicky. Plus en som ska ha barn vilken dag som... Så helt bra är det inte.

Asmas syster åkte hem innan i veckan, jag visste inte att hon skulle göra det en morgon så jag var på väg att rusa med barnen till skolan utan att säga hejdå. Efter en jätteobekvämt hejdå studsade vi glatt till skolan ;)

Idag stack jag och barnen till Dean City Farm efter skolan. Vi tog buss till Morden Station och hade nästan smält bort när vi kom fram så vi köpte vars en glass och dricka (men usch så hemsk jag var som inte lät dem köpa läsk...;). Sen promenerade vi till gården. Det tog tjugo minuter en halvtimme och när vi kom dit skulle de precis börja stänga. Fasen också. Men de var snälla och vi fick stanna en stund ändå. Vi kollade på ett par djur, pratade med en av skötarna och barnen fick klappa lamm. Jag skrattade åt grisen som i minst tio minuter satt helt stilla och åt sin mat. Efter att vi blev utslängda promenerade vi tillbaka. Rania beundrade brännässlorna och jag sa till henne att inte gå för nära och att hon inte fick ta i dem. Men hon är 4 år gammal så hon var naturligtvis tvungen att göra det ändå. Hon tog tag med hela handen och började tjuta. Suck. Jag sa till henne att lyssna nästa gång :P

Se där, det blev lite text ändå. Här kommer några bilder från eftermiddagen.

Så här satt hon hur länge som helst...

Sami fick ta en bild...

...och Rania fick ta en bild

Grr...

Idag har jag fått två klagomål. Det första var att jag skämmer bort barnen och det andra var att det låter för mycket när jag dammsuger. Trevligt med gäster...

Det gjorde faktiskt mig ledsen. Har hon problem så kan hon faktiskt ta upp det med barnens föräldrar och låta dem avgöra om det är något som de vill göra nåt åt. Inte för att jag tror de hade haft några problem med det faktum att de fick jordnötssmör OCH sylt på mackorna (något som händer kanske en gång i veckan, om ens det...) eller att de fick tio extra minuter på studsmattan för att vädret var fint. Eller att Sami fick vänta med duschen tills efter middagen, eller att Rania fick bada i badkaret innan sin dusch. Något jag gjorde idag bara för att kunna titta på nyheterna.

Säkert dansande?

Så här kan det se ut efter en stunds dansande. Hoppsan!

Jag satt på mitt rum när jag helt plötsligt hör hur Asmas syster ropar på mig. Det låter väldigt seriöst så jag kommer rusande. På väg ner för trappan hör jag hur Rania tjuter, ett tjut som får mig att lugna mig lite, för på henne lät det inte lika allvarligt. Asma och Andrew har åkt iväg för att handla så jag fick hoppa in när ungen kom blödande och stressade upp sin moster. Kan säga att hon och krissituationer inte är en bra kombination, känner mig inte helt lugn med att sticka iväg innan A&A är tillbaka.
När jag kom ner i köket stod Rania och gnällde med blod rinnande från munnen, hon hade en moster som stod med en hand under och såg helt borta ut. Hon visste verkligen inte vad hon skulle göra, till slut började hon skälla ut Sami. Kan säga att det inte är helt lätt att lugna ner ett barn i en sådan situation. Dels för att jag blev sur på henne för att hon skällde ut Sami, för han hade inte gjort något. De hade dansat och Rania lyckades snubbla och smällde munnen i kanten på ett bord, inget någon kunnat göra för att förhindra det. Men det var naturligtvis hans fel att hon dansade så nära bordet. Fan så sur jag blev, och som ni märker på mitt ordval är jag fortfarande sur ;)
Jaja, jag bad honom gå ut ur köket, dels för att han skulle slippa skriket och dels för att han inte klarar av blod. Sen kom Rabea med en pappersbit som hon höll för munnen och frågade mig vad som behövdes göras. Jag svarade jag vet inte, för jag visste inte. Då kollade hon på mig som om hon var redo att skrika igen. Suck.
Jag försökte säga till Rania att det inte var så farligt och att jag behövde titta i hennes mun. Inget problem, för så ont gjorde det inte längre. Jag gav henne ett glas vatten, hon slutade gråta och jag kunde titta. Allt såg bra ut förutom den ena framtanden som hängde och dinglade. Jag kände lite på den, drog ut den och sen var det inte mer med det. Tanden hade inte gått sönder och allt annat såg okej ut så vi gick och bytte kläder medan en viss moster fortfarande stressade.
Rania var lite nervös, så vi satt och pratade en stund om att alla tappar sina tänder, att det kommer nya fina tänder sen och att tandfen kommer med pengar inatt när hon sover. Hennes enda fråga var hur de kommer sätta in den nya tanden, hon var lite rädd att det skulle göra ont ;)
Ropade på Sami så att vi kunde titta på hans fina stora tänder. Dock kom han inte längre än till köket innan Rabea började skrika på honom igen. Så jag gick ut och ropade på honom igen, och eftersom att jag är högre upp på listan än Rabea som kom han rusande :P
Sen satt vi och pratade en stund, de frågade om jag kunde ta hand om dem istället tills att Asma och Andrew kom hem. Jag sa att de ju hade en moster som tog hand om dem. De tittade lite skeptiskt på mig och valde att stanna på sitt rum för att leka.
Jag sitter nu med min sovrumsdörr öppen och väntar på att två föräldrar ska komma hem så att jag kan berätta vad som hände utan en stirrig person skyller allt på en storebror som inte gjorde något. På tal om den stirriga personen så har hon nu lugnat ner sig och gått för att duscha.

Nu är det färdigklagat ;P

Fredag - Funderingar

När jag på morgonen stod på skolan för att lämna Sami kom en av mammorna fram till mig för att prata om nursery. Något vi inte kan göra när vi lämnar där...
Hon hade pratat med den fröken som bytt jobb och lyckats få platser på den förskolan till alla barn i vårt "gäng"(hur fånigt är inte det...?) om vi var intresserade. Den nya ägaren har, förutom gjort ändringar, sagt att kontraktförändringarna inte skulle påverka de barn som redan var där och hade de gamla kontrakten. Men hon har försökt ändra vissa ändå så många mammor var tjuriga. Så Abbie's mamma slutade lämna henne där och hon ska nu byta till det andra stället. Hon sa att jag skulle få numret på eftermiddagen när vi hämtade barnen och bara kunde ringa upp och säga att vi ville ha Rania där istället. Även ett par andra mammor skulle få numret.

Så jag hade mycket att tänka på under dagen och har faktiskt inte kommit fram till något. Träffade inte Asma igår heller så jag har inte pratat med henne om det, och dessutom är det något som måste disskuteras utan barn och gärna utan moster för den delen. En nackdel med ett byte är att man måste ha in henne på nytt ställe, men det verkar mycket bättre där. Något som drar starkt är att de har utomhusaktiviteter varje dag oavsett väder... Det är också längre bort vilket betyder att hela lämna/hämta-processen kommer ta upp halv min lediga tid. Plus att deras sessioner är mellan 9-11.30 och 12.30-15.00 vilket inte är mycket. Men om alla hennes kompisar faktiskt byter, då kommer halva hennes grupp försvinna och de som blir kvar är pluttarna som är där 3 dagar i veckan och ett par barn hon inte leker med.
Men samtidigt är det bara två månader kvar tills hon ska sluta. Sen är det sommarlov och sen börjar hon i skolan, och då kommer kompisarna komma tillbaka för de har hamnat i samma klass. Så det är kanske inte lönt. Men man vill ju inte hålla på att lämna ett barn som inte vill vara där i två månader. Men hon kan inte vara hemma hela dagarna för då kommer vi båda bli tokiga...

Som ni förstår så var det mycket snurrande i skallen igår ;)

Torsdag - simning plus sommarplaner

Som jag flängde fram och tillbaka på torsdagen. Rusade rundor, gjorde saker och försökte få tag på folk. Behövde konfirmera planerna inför sommaren, hitta på aktiviteter för barnen och inte sitta allt för länge i samma hus som Asmas syster ;)

Vi gick på simmet. Det gick skitbra med Rania, vars grupp var utan lärare i vattnet. Hon hängde med och lyssnade på vad han sa och simmade fram och tillbaka med sin dyna. Sami däremot var inte lika med. Han försökte inte ens, han har gett upp helt och jag förstår det. Han har varit på samma nivå i tre terminer, inga av barnen han simmade med från börja är kvar. Deras yngre syskon har både kommit in och hoppat vidare till nästa steg och ett par barn från Rania's grupp har börjat i hans... Läraren pratade om att R kanske också skulle hoppa upp ett steg, men jag sa nej. Det hade aldrig funkat. Inte konstigt att han känner sig usel, men jag vet inte vad man ska göra. Han försöker inte, han har aldrig försökt och då lär man sig inte heller. Han har alltid varit rädd för vattnet och de har därför hållit honom ur det, ända tills att han var sju och de insåg att det kanske var dags. Lite för sen start...

Nu är det också bestämt när jag kommer hem. Dock inte exakt datum än, men vecka 29 kommer jag och barnen sätta oss på ett plan och åka till Sverige (eller Danmark men nu fattar...). Ingen av dem har gjort något annat än att prata om det sen vi berättade för dem att de skulle få följa med. Sami sa att han kunde hoppa över sitt läger om det skulle behövas. Hon tyckte dock att vi skulle åka bara han och jag, och lämna Rania hemma ;) Vet inte riktigt om Alvin eller Wii:et lockar mest men det är definitivt de som drar honom. Rania studsar rundor för hon vill åka Phil&Ted-vagn :P Och så vill hon träffa ALLA mina systrar. Men mest Tilda för hon är bebis, och Klara för hon har prinsessklänningar, och Elin för hon har pratat med henne på Skype och... Listan fortsätter xD

Asma flyger ut en vecka senare, stannar ett par dagar och tar sen med sig barnen hem. Sen är jag redo att ha semester och träffa folk ;)

Onsdag - Besök

Hoppar över tisdagen, för då bloggade jag faktiskt...

Sen kom Asmas syster. Tror inte ja skrev så mycket om henne när hon var här senaste, men det var mest för att jag hela tiden var så irriterad att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det är bara småsaker som retar mig, men de är så pass många att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Det första är att hon jämt och ständigt ger barnen mat, vilket faktiskt inte funkar. Hon påpekar ofta och gärna om de gör något konstigt, skriver fult, inte kan spela fotboll, har en ful näsa eller för lockigt hår...
Hon ändrar reglerna, utan att fråga hur vi brukar göra eller hur vi har det. Hon använder sig ofta av "min son brukar" för att visa att vi (jag) gör på fel sätt. Skulle vilja påpeka att hennes son bor med sin moster i Gibraltar...
Helt plötsligt måste de göra saker, får inte göra saker och pratas med som om de är dumma för att de inte kan gissa att hon inte tycker att de ska göra på ett speciellt sätt. Att äta med händerna till exempel. Efter månaders "när du är i Marocko får du äta med händerna, men nu är vi i England och då använder vi bestick..." är det nu okej att göra det här. Hon tycker helt enkelt att de ska uppföra sig på ett speciellt sätt och bete som hon vill. Men de vet inte riktigt hur det är så det går inte så bra.
Det som gör det värst för mig är att barnen inte tycker om henne. På varje promenad till och från skolan har jag fått höra från båda att de inte vill att hon ska vara här, måste vi gå hem och jag vill inte vara med henne... Så vi har hållit oss borta så långt det gått, när vi varit hemma har vi varit på övervåningen och gjort läxor, städat, lekt, läst och bara varit. Rania har spenderat flera timmar med att bara sitta på mitt rum och göra ingenting på kvällarna innan läggdags istället för att titta på tv med sina föräldrar, bara för att hon inte ville vara med sin moster...

Lite småjobbigt med andra ord. Men vi fortsätter som vanligt så gott det går, hon ska ju inte stanna allt för länge.

Måndag - situationen på nursery

Vilken vecka det varit. Födelsedagskalas på måndagen, ankomst av barnvagn på tisdagen, ankomst av en syster från Marocko på onsdagen, simning och nåt försök till att planera sommaren på torsdagen och samtal på fredagen. Och så kommer ju Malin imorgon (woho), vilket är skoj, även om hon inte kommer till mig :P

Blir dock mycket text av det hela så jag kommer dela upp det i form av dagar...

Berättade ju att jag prata med mammorna på kalaset. Mycket av samtalet bestod av klagomål, det har nämligen inte varit jättebra på nursery de senaste veckorna. Ny ägare ledde till att de två före detta inte längre är där lika mycket; den som faktiskt var involverad i barnen och vad de gjorde samt pratade med de som hämtar och lämnar är där nu två halva dagar i veckan. Den andra är där lite mer, men det är inget av barnen som egentligen känner henne.
Rania's Key Teacher fick jobb som manager på ett annat nursery så hon slutade i samma veva. Den fröken, som enligt mig och de flesta andra, varit bäst har nu börjat jobba som nanny hos en av familjerna som är där, så hon jobbar bara på nursery en dag i veckan. Den sista är gravid och kommer snart gå på mammaledighet.
Den nya ägaren har inte presenterat sig, är väldigt sällan där (och står ständigt utanför med mobilen när hon är det) och är inte närvarande i barnens vardag. De har tagit in ny personal och de har börjat renovera. Barnen har ett stort rum att vara i, ett rum som är nymålat och stank målarfärg hela förra veckan, lukten satt kvar även denna men var inte så illa. Barnen är inte ute längre och de flesta har börjat klaga.
Rania som innan studsade in på morgon och glatt ropade hejdå vill nu inte gå in. Hon trycker vid mig, med tummen i mun och frågar om jag kan hämta tidigare innan hon långsamt drar sig inåt. Man känner inte direkt att man vill gå därifrån utan henne i de lägen.
En av flickorna går inte alls längre och övriga barn har klagar oftare över att de inte vill gå dit. Inte direkt den bästa situationen...

Intressant. Host...

Jag får så bra låtar på hjärnan. Här kommer några som spelats om och om igen de senaste dagarna;

http://www.youtube.com/watch?v=RGPqtW-Gc98

http://www.youtube.com/watch?v=N8an8zRB5UY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=Jme9WGifHdU

http://www.youtube.com/watch?v=5Ns1eTg2wt8

http://www.youtube.com/watch?v=UITnDatP0W8

http://www.youtube.com/watch?v=TGEVANvhZdc

Är det kanske så att jag tittar lite för mycket på barntv...? Kan säga att man börjar fundera över vad man egentligen tittar på när man sätter igång sin tv och en av barnkanalerna startas...:P Fast det är väldigt bekvämt att ha det så, en knapptryck på kontrollen bredvid huvudet och man kan ligga kvar och dra i sängen en extra halvtimme. Blir iofs lite trångt framåt halv åtta, när två barn trängs vid ens fötter, men det gör inte så mycket ;)

Hejdå Emmaljunga!

Hmm, inget bloggande igår. Med text då alltså. Vilket iofs inte är något ovanligt på denna blogg, men de senaste dagarna har jag bloggat på som bara den på den andra bloggen så det var lite ovant. Jag hade helt enkelt bättre saker för mig, jag satt och beundrade den nya fina gröna vagn som tog upp all golvyta i mitt rum. Var dock tvungen att fälla ihop den när jag skulle ut från rummet och borsta tänderna, men ändå.

Vi beställde den från Practical Pushchairs, vilket jag verkligen kan rekommendera om någon annan får för sig att beställa vagn i detta land. Vi beställde allt förra söndagen och måndagen var Bank Holiday Monday så ingen jobbade. På tisdagen ringde de för att dubbelkolla antal mugghållare vi beställt (2) så att inget skulle bli fel. Hon sa också att den gröna vagnen inte kunde vara hos mig förrän en vecka senare, men om jag vill ha en snabbare kunde jag få en annan färg, vilket jag naturligtvis inte ville...
I måndags ringde hon igen för att säga att den var på väg och skulle komma fram på tisdagen. När den igår kom och jag öppnat paketet och kollat igenom allt såg jag att vi bara fått en mugghållare (suck...) så jag skickade iväg ett mejl och frågade efter den andra. Tio minuter senare fick jag svar. Hon bad om ursäkt, och sa att hon genast skulle skicka iväg den. Den ska vara här imorgon :)

För allt vi beställde betalade vi(läs mamma) £408.99, vilket just nu om man kollar på forex.se är 4885.50 kr. Hade vi köpte allt det i Sverige så hade vi fått betala minst 7500 kr. Kan dock inte räkna ut exakt pris för jag kan inte hitta (pris på) suffletten vi köpte till. Så därför, efter 3 års längtan, beställde vi den här och nu.

Alla har beundrat den idag; Asma tyckte att priset var vansinne, Andrew insåg att det inte alls är så att man betalar för ett märke och Rania har provsuttit på alla ställen och knäppt alla bälten och spännen hon hittat.

Så nu kan vi glatt säga adjö till Emmaljunga och deras vagnar. Det ska bli skönt. Fast jag ska inte vara taskig. Suffletten är faktiskt suverän på de flesta av deras vagnar :P Och det är ju inget fel på vagnarna i sig, de är bara jobbiga och klumpiga, hehe. Och så slits de väldigt snabbt om man inte är försiktig. Det gäller iofs alla vagnar, men Emmaljunga's är lite extra känsliga i klädseln har jag märkt (och hört andra klaga över) så det blir lite trist efter ett tag.

Avundsjuk någon?

Läggdags?

Fy bubblan så trött jag är. Idag har jag jobbat länge. Från 07.00 till 19.00, typ. Jag hade lite ledigt mellan 9.30 och 11.00, men övrig tid har spenderats med barn.

Jag har stigit upp med barn, lämnat barn på skolor, tvättat en omgång lakan, duschat, ätit frukost, pratat i telefon med en kvinna jag inte känner (hjälp), diskat och hängt upp tvätt. Allt detta på förmiddagen.

Vid halv elva kom Shona (grannen) och knackade på dörren, dock pratade jag i telefon samtidigt och kunde inte riktigt fokusera så hon sa att hon skulle komma tillbaka lite senare. Tio i knackade hon på dörren igen, denna gången med Daniel, hans DS och en påse chips. Tydligen skulle det komma nån och lägga in nåt gift nån stans (?) så han kunde inte vara hemma, kunde jag ha honom hos mig i tjugo minuter? Självklart. När har jag någonsin sagt nej till att passa barn? Okej, det har hänt, men väldigt sällan och endast om jag faktiskt inte kan få det att gå ihop. Jag menar, hur många gånger har jag inte haft planer och bakat in barnen i det för att kunna hjälpa till...? Dessutom har hon passat Sami åt mig, vilket jag har haft väldiga skuldkänslor över, så det kändes skönt att kunna göra samma sak för henne.

Så där satt jag, i ett tyst rum med en 4-årig pojke som är blygare än något annat barn jag träffat. Han säger typ ingenting och skulle han göra det så är han väldigt tyst. Det spelar ingen roll om hans mamma är med, om man är hemma hos dem, här eller på lekplatsen. Han pratar inte. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag kunde fråga om hans spel. Jackpott! Han bubblade på om gubbar och något som kunde lysa. Förstod inte så mycket av det, men det gjorde inget för ungen pratade. Tyvärr tog det snabbt slut och han fortsatte vara tyst där han satt i soffan och tuggade på sina chips. Ibland vände han sig om för att kolla tvärs över gatan för att ha lite koll på sin mamma.
När han startat sitt spel insåg jag att det var Indiana Jones, så jag frågade om det var Star Wars. En sån kommentar hade fått Rania att gapskratta åt hur tramsig jag är. Dock inget som roade Daniel, han tittade på mig som om jag inte förstod någonting och vände sen tillbaka blicken mot spelet. Jaha. Sen gav jag upp :P

När Shona hämtat Dan gick jag till nursery för att hämta hem R. Vi åt lunch, pratade, hon sov tio minuter medan jag diskade. Hon behövde duschas och tvätta håret. Jag fixade nån form av frisyr och övertalade henne att inte sätta på finklänningen riktigt än. Bokläsning, dammsugning och ett pussel senare fixade jag mellis. Hon åt, jag plockade in tvätten och ringde Asma som var på väg hem. Klockan fyra packade vi in oss i bilen för att åka på födelsedagskalas. Asma lämnade av mig och Rania på ett Skattkammarön-liknande ställe för att fira Leo som fyller tre idag, innan hon åkte till doktorn. Där var vi i två timmar, hon rusade rundor med barnen och jag försökte vara social. Och lyckades faktiskt rätt så bra.

När Asma kom och hämtade oss frågade hon mig om jag pratat med någon eller bara suttit själv. Hon blev lite förvånad över mitt svar. Hon undrade också om det var många som frågade om Rania var mitt barn. När jag sa att ingen frågat men att jag fick berättade det för en mamma (som jag trodde redan visste) så blev hon också lite förvånad.
Jag undrar lite vad hon tror... Jag träffar ju dessa människor varje dag. Vi står utanför dörren och väntar på att de ska öppna och släppa in barnen varje morgon och då blir det ju så att man pratar och frågar saker. Har man dessutom ett av de mest sociala som pratar med alla, gillar alla och gillas av alla, då kan man inte riktigt komma undan. Men hon tror kanske att jag bara går dit, inte säger nåt till nån, lämnar ungen och sen går hem igen...

Jaja, vi var hemma igen vid sju, åt kvällsmat och nu bara sitter jag i min säng. Är så trött att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Men att lägga sig nu går nog inte riktigt va? :D

Vattenlekar

I detta hus finns en snart 4-åring som tycker om att leka med vatten. Inne, ute, var som egentligen. Vatten är kul. Ett intresse som leder till att hon smyger upp i badrummet för att spola med kranen, ber om att få gå ut så att hon kan vattna blommorna eller tömmer hela sandlådan (som inte innehåller sand för tillfället...) när det regnat. I början var sa jag inte så mycket, men när kläderna bytts ut fem gånger varje dag, tre dagar i sträck så orkade jag inte hålla på så längre.

Jag börjar misstänka att detta intresse är så stort just för att hon ska få byta kläder så jag började säga, blir du blöt så blir du blöt. Då får du också vara blöt. Dock trodde hon inte riktigt på mig när jag sa det så hon testade ett par gånger. Hon har gått till nursery med blöta strumpbyxor (hoppande på regnig studsmatta efter att blivit tillsagd att den var blöt), till simmet med blöt tröja(spolande med badrumskran) och hon har gått till biblioteket med blöta byxor(efter att vattnat blommorna). Jag trodde att vi kommit förbi denna fas, men det verkar inte så.

Det bästa hände idag. Jag sitter på mitt rum och hör hur hon står i badrummet och fibblar med något. Jag hör en duns och ett plask. Hmm... Därefter ropar hon på Andrew, för att något har hänt.

R: Daddy, my foot is wet.
A: Why? What did you do with it?
R: I put it in the toilet.

AHAHAAHA xD Nu sitter hon på sitt rum, med en blöt fot...:P

Något att fundera över

Grease går på tv nu. Jag är så fruktansvärt trött på den filmen just nu, men kollar på den ändå, istället för de senaste avsnitten av serierna jag följer. Betyder det kanske att jag saknar min syster lite för mycket?

Populär

När jag startar min dator kommer msn upp ganska så först av allt (intressant mening jag vet...). Jag brukar då logga in för att se hur många olästa mejl jag har i inkorgen. När man då på eftermiddagen, andra gången man loggar in ser att man har 7 mejl så känner man sig lite glad och populär. Mejl är kul, oftast... Men när man sen loggar in på hotmail för att kolla mejlen och ser att man fått följande så är det inte längre lika kul...:

• Ett gammalt jag måste svara på, men av någon anledning skjutit lite på precis bara för att man inte riktigt orkar tänka...
  
• Ett från Fuji direkt - iofs specialerbjudande, men ändå...
• Ett från Gilt Groupe - rea på barnkläder från Haven Girl, Me Too, T2 Love, Blume, June Plum och Seven for All Mankind, i USA dock så jag kan egentligen inte köpta nåt...
• Ett från Windows Live - jippie liksom
• Ett från FamiljeLiv.se
• Ett från Carrie at Mothercare - rea på barnvagnar. Skoj, men inte så mycket när man inte har pengar till att köpa en ny vagn, eller anledning ;)
• En bloggkommentar från Malin.

Så väldigt intressant jag är liksom, haha :P Jaja, under tiden jag skrivit här så har jag fått fem bloggkommentarer till, fast då räknade jag med de två som var från mig, men skit(nu skiter jag i det här, orkar inte försöka mer) samma ;)

Produktiv morgon

Oj oj oj så duktig jag varit idag. Och klockan är bara kvart över tio :O

Innan jag lämnade barnen på respektive skola hann jag:

• Duscha och tvätta håret
• Plocka fram frukost
• Plocka fram kläder till ett barn
• Väcka ett annat
• Packa lunchlådor
• Plocka undan frukosten
• Borsta tänder på både mig själv och barn
• Ta hand om all disk, både morgonens och det som fanns kvar från gårdagen
• Borsta och sätta upp hår
  
• Hänga upp tvätt
• Byta från mjukisbyxor till jeans
• Se till att ett barn packade sin väska
• Se till att ett annat barn fick med alla papper som skulle till skolan
• Skriva en handlelista
• Packa min egen väska
• Se till att alla gick hemifrån i tid med jackor, skor, väskor och luncher
• Gå förbi receptionen på skolan och (inte) hämta ett brev de skulle ha men inte hade

Huh. Vilken lista. Efter att jag lämnat barnen gick jag till affären för att köpa nåt de kan äta efter simmet, ett par saker de behöver till lunch imorgon samt en tidning med Sandra Bullock och hennes son på framsidan.

Nu ska jag gömma mig under täcket i min säng och hoppas på att denna trevliga huvudvärk försvinner innan jag måste hämta barn på nursery.

Lat

Idag är alla lediga. Vilket betyder att jag är ledig. Något vi jag lyckades glömma igår kväll när jag ställde mitt alarm. Något jag fortfarande inte kom ihåg när jag steg upp, klädde på mig och gick ut från mitt rum för att väcka Sami.

Hann dock inte så långt för jag mötte Asma utanför barnens rum. Hon tittade lite förvånat på mig, påpekade att jag var uppe tidigt och frågade om jag skulle iväg nån stans. DÅ insåg jag att jag kunnat sova i två tre timmar till. Typiskt!

Jag gick ner, åt frukost, fixade te och gick sen upp till min säng igen. Och där har jag stannat större delen av dagen. Startade datorn, kollade mejlen och alla bloggar. Tittade på senaste avsnittet av Brothers & Sisters, ett avsnitt av Glee, avsnitt 4x01 av Grey's, avsnitt 4x02 följt av 4x03 och 4x04. Jag tog en paus, åt lunch, drack te och gick sen tillbaka till mitt rum. Läste en halvtimme, tittade på ett till Glee, kollade alla bloggar igen och startade sen fler Grey's. Avsnitt 4x05, 4x06 och 4x07. Middag, övervakning av en bloggande Sami, promenad, mejl igen och nu sitter jag och tittar på tv. En mycket produktiv dag med andra ord ;)

"He's dead but he can still talk!"

Tre inlägg i april. Detta är ju pinsamt.

Jaja, tänkte bara dela med mig av ett citat från idag. Det har blivit tjejhelg här i huset. Andrew tog med sig Sami till sin mamma under helgen för att hon var lite dålig. Så vi ("all the girls plus mummy who's a boy" haha ;) stack till Sutton för att hitta en klänning till Rania. Hon hade önskat en vit klänning, så vi köpte en vit klänning, plus två par skor, och lite halsband, och en ny keps. Sen fick vi dra henne från affären, för hon ville ha allt.

Efter det gick vi till KFC för att äta lunch. När vi satt där så kom "I want you back" varpå följande konversation uppstår.

Asma: Rania, who's singing this song?
Rania: Ehm, I don't know.
A: It's Michael Jackson.
R: Stort förvånat andetag in, följt av: See? I told you he wasn't dead!

Aw, vilket bry det har varit med att förstå hur någon som är död kan vara på tv och sjunga på radion... Men hon fortsätter att hoppas.

För övrigt så har jag gjort två upptäckter idag. Den första var att hela Julia-besattheten håller på att brytas. Rania ville idag sitta bredvid Asma på bussen :D Den andra var att Rania ibland låter precis som jag när hon säger vissa saker, he, kanske inte nödvändigtvis så bra ;)

Barnen just nu

Just nu är båda barn inne i en period när bara en person duger: Julia.

Inte mamma, inte pappa: Julia! Jag ska göra allt; lämna och hämta och följa med på allt, hjälpa med alla läxor, borsta alla tänder, fixa frukost, lunch, mellis och middag. Skadar man sig så är det Julia man ska krama, har man nåt roligt att berätta så är det Julia man ska gå till. Behöver man hjälp med något, vill något, vill ha någons sällskap, någon som läser en bok, bäddar ner en när det är läggdags, vill ha något eller vad som helst egentligen. Då är det Julia. Ingen annan gör det på rätt sett, ingen annan frågas efter eller önskas.

Trevligt för mig? Tja, inte direkt. På kvällen är jag helt slut, för jag gör naturligtvis s mycket jag kan och känner att jag vill göra. Men det måste ju finnas gränser, och eftersom jag är den enda i detta hus som för tillfället sätter tydliga gränser och faktiskt håller dem så är det jag som får ta på mig att säga nej, istället för att en förälder hoppar in och säger jag gör det.

Hur länge har det så varit såhär? Sen jag kom tillbaka efter lovet...

Hela situationen är jobbig för alla inblandade. Jag är trött och känner att det inte är mitt jobb att ta så mycket ansvar. Vilket jag gjort från början, för jag har kunnat och för att jag trivs med det. Jag kan fortfarande och trivs fortfarande med att ha det ansvaret. Men när det faktiskt finns två föräldrar med i bilden, då ska det inte riktigt vara så. Det blir lite fånigt när föräldrarna måste fråga Au Pairen saker som föräldrar kanske vanligtvis vet och borde veta, som till exempel vad fröknarna i skolan heter... Men nu är det som det är och det finns inget jag kan göra åt saken. Asma tycker naturligtvis det är jättejobbigt att komma hem till sina barn och sedan ha dem skrika som små galna monster över att hon gjort något fel, eller bara skrika och sparka när jag går ut eller upp på mitt rum för att de hellre vill vara med mig. Sami brukar iofs inte skrika och gnälla efter mig, men ha ger små pikar hela tiden för att indikera att han inte är helt nöjd med situationen.

Först trodde jag att de satt som magneter på mig var för att jag varit borta och för att Asma ett flertal gånger talat om hur jobbiga de kan vara och hur jobbigt det är att vara hemma med dem, när de varit i rummet... Lite för att de kände att de saknat mig och lite för att tyst på sitt vis straffa sin mamma.
Ganska snabbt insåg jag att de den veckan jag varit borta själva har fått bestämma allt, både aktiviteter och mat. Så alla rutiner flög ut genom fönstret vilket faktiskt inte funkar med dessa barn. De är så rutinerade vid de här laget att det blir knas om de äter frukost före de klätt på sig, skjuter på duschen till efter kvällsmaten eller går till lekplatsen på onsdagar istället för biblioteket. Men framför allt så är maten viktigt, de måste äta, de måste äta ordentligt och de måste äta inom vissa tidpunkter för att klara av dagen utan större katastrofer.
Så tänk er då vad som händer när ett barn äter riven ost till lunch, klockan två. Det blir helknäppt.
Men så fort jag kom tillbaka så var rutinerna på plats igen och barnen blev tydligen lite lugnare och lättare att hantera.

Nu har vi dock varit tillbaka i vanligt schema ett par veckor men de är fortfarande på mig. Jag har insett att Sami tänker mer och mer på att jag ska åka hem efter skolorna slutar, så sommarlovet är inget han ser fram emot just nu. Han tycker det är väldigt jobbigt (det tycker jag också) och spenderar väldigt mycket tid med att tänka på det. Han gör listor med anledningar över varför jag inte borde "lämna dem" utan istället stanna här. Säkert en anledning till att han klänger sig fast så mycket han kan.

Mycket tror jag dock att det beror på att de spenderar för lite tid med Asma. Hon jobbar mycket; åker hemifrån innan barnen vaknar och kommer hem två timmar innan läggdags. När hon är hemma försöker hon inte spendera den tid med dem, utan gör hellre annat. En kram och kort samtal räcker, sen får de underhålla sig själva medan hon duschar, pratar i telefon, jobbar eller gör nåt annat. Så hon är där, men inte på det sett som de behöver.
Det hela leder till att hon inte riktigt vet vad det gillar, hur rutinerna ser ut, vad hon ska säga till dem i vissa lägen och hur de helst vill ha saker och ting. Missförstå mig inte, jag uppmuntrar inget "ja vill inte ha den muggen"-gnällbeteende, men jag kan innan de säger något ta fram den rosa muggen om den är ren och jag vet att det är den som önskas. Däremot är det så att om jag säger nej, så är det nej. Man kan inte alltid få precis som man vill och så är det inte mer med det. Men med Asma vet de att de kan skrika lite extra och till slut få som de vill, så de gör naturligtvis det. Asma förstår dock inte riktigt anledningen utan känner sig dålig som inte vet och orkar därför inte riktigt. Hon försöker istället få dem att istället vilja ha henne där så hon ger sig till slut och gör som de vill. För att de ska bli glada.

Ska jag tala om en hemlighet? Barn blir inte glada över att få precis som de vill och alltid alltid få det de ber om. Snarare tvärt om, de blir osäkra och tror inte riktigt att mamma vet vad hon pysslar med, för hon lägger ju över allt ansvar på barnen. Så att de söker den enda vuxna som visar, sätter och håller rutiner och regler är kanske inte så konstigt egentligen. Men utmattande.

Och ni kanske undrar lite över Andrew's roll i det hela? Han beordrar och bestraffar. Han kommer in ett par timmar efter att en situation uppstått (en situation jag redan pratat med barnet om och 'bestraffat') och skäller ut samt säger saker som "nu får du inte hoppa på studsmattan i en vecka" utan att först prata med mig eller Asma. Han frågar inte ens om vad som hände efter själva händelsen utan antar att vi bara släppt allt och fortsatt som vanligt i väntan på att han, pappan, ska komma hem och ta hand om det. För så var det innan jag kom hit. Något jag till och från kan bli riktigt arg över, så jag kommer inte börja skriva om det. Men jag kan säga som så att jag inte är helt glad just nu. Att ge en snart 4-åring studsmatteförbud i en vecka är inte bara idiotiskt och onödigt, men mer ett straff för mig än henne. Jag får stå där och bråka om det varje dag, jag förlorar den bästa utomhusaktiviteten vi har och ärligt? Att på fredagen stå och säga "nej du välte ner dvd-skivorna från hyllan i måndags så nu får du inte hoppa" är så fånigt. Hon har ju inget som helst koncept av tid på det viset, det funkar ju inte. Ska man straffa så ska man göra det med en gång och det ska vara över snabbt. Ingen glass ikväll, ingen tv resten av dagen, eller minuter på the naughty step, eller ingen studsmatta IDAG. Men inte en hel vecka... ARGH. Jag hade dessutom redan tagit bort tv för dagen så hon fick dubbel bestraffning. Se där, lite mer text än vad jag tänkt. Men så går det när jag blir irriterad, då är det svårt att få stopp på det. Ska nog bara avsluta nu haha xD

Grattis till er som orkade läsa allt ;)

Oops!

En halvtimme innan jag skulle gå till nursery för att hämta hem Rania igår ringde Asma. Hon hade precis från ett samtal om att Sami inte hade lunch med sig. Oj. Lite förvirrad blev jag för jag såg när han packade ner sin lunchlåda i sin väska. Lunchlådan som jag lite snabbt kikat ner i för att kolla så att någon gjort hans lunch. Den var full, så jag funderade inte så mycket mer på saken.

Det visade sig dock att det var torsdagens lunch som han varken ätit eller slängt. Så varje person som på morgonen kollat hade trott att personen före hade gjort lunchen... Som det kan gå. Inte för att han klagade, han fick ju skollunch istället. Men ändå, lite pinsamt...

Påsklov i bilder

Jag lever. Inte för att jag tror att någon missat det med tanke på att jag faktiskt inte försvunnit från nätet, bara bloggen... Dags att säga något här alltså.

Två veckors påsklov har vi haft, jag och barnen då. Första veckan spenderade jag i Sverige, vilket alla nog vet. Det var... jobbigt. Fast inte så pass att det var värre än det positiva, men det fanns där.

Hemresorna har sett mer eller mindre samma ut varje gång. Först känns det som att det är en evighet tills att man ska få åka, sen helt plötsligt är det en vecka kvar. Dock inget man tänker så mycket på. Tre dagar innan det är dags brukar jag inse att jag ska vara iväg, utan barnen, och det brukar kännas väldigt jobbigt. Dagen innan (eller samma dag beroende på vilken tid jag flyger) brukar jag packa väskan, checka in, kolla busstider, vara osäker på hur mycket tid jag kommer behöva, må illa och sen inte riktigt vilja åka. När det väl är dags brukar jag faktiskt vara lugn, försöker komma fram till hur jag ska göra med mat och kaffe/te (koffeinet behöver jag men man hoppar gärna över kissandet på planet...) för att inte behöva vara hungrig eller spendera för mycket pengar. Väl på busshållplatsen brukar jag stressa och tänka att jag kommer missa flyget, något som håller i sig tills att jag faktiskt sitter och vänta på att gaten ska öppna, för ja, jag brukar komma så pass tidigt hur sent jag än tycker att jag åker.

Väl hemma fortsätter allt som vanligt, fläng fram och tillbaka, allt är hur bra som helst, ändå tills att det börjar närma sig tillbakaresa. Då kommer illamåendet igen, allt känns jobbigt, man känner att man verkligen inte vill tillbaka och att man kanske ska avsluta sitt år lite tidigare än planerat. Samtidigt inser man att det snart är dags att faktiskt flytta hem igen och då hade det ju varit bra om man visste hur hösten kommer se ut. Ehem. Just precis, mer stress och illamående. Så därför kan man faktiskt sätta sig på ett plan och flyga tillbaka till det som finns och funkar och betalar just nu.

Sen kommer jag hem och är trött och deppig, jag tycker synd om mig själv i ett par dagar och vill inte göra något alls. Det funkar dock inte riktigt så det är bara att kasta sig in i allt igen. Och klaga över så mycket man kan komma undan med. Och kanske lite till. Efter ett par veckor är det mesta som vanligt igen, men rent känslomässigt så är det ett par jobbiga veckor runt varje hemresa.

Men tillbaka till själva lovet. Vi har haft superfint väder, sol och värme nästan varje dag. Jag och barnen har därför spenderat större delar av dagarna utomhus och gärna i parker av olika typer och slag. Så lite bilder har jag att visa för de som är intresserade. Vi har klättrat i träd, byggt sängar i träd, byggt tält, matat ankor (som inte var ett dugg intresserade), lekt på lekplatser och promenerat. Har dock bara bilder från veckan här, för bilder från första veckan får man kolla på Klaras blogg...

Regler för trädklättring var följande: 1) Kan du inte klättra upp själv så ska du inte klättra i det trädet. 2) Kan du ta dig upp själv så får du minsann ta dig ner själv också. Efter att de regler sagts högt så minskade gnället till nästan obefintligt och helt plötsligt kunde båda barn mer än vad de kanske egentligen ville. Konstigt ;)

Hjärtklappning... Var lite förvånad (och nervös) över att de själva lyckades klättra så högt.

På en av kvällspromenaderna fick Sami leka fotograf. Så här kan bilderna bli då: