Läggdags?

Fy bubblan så trött jag är. Idag har jag jobbat länge. Från 07.00 till 19.00, typ. Jag hade lite ledigt mellan 9.30 och 11.00, men övrig tid har spenderats med barn.

Jag har stigit upp med barn, lämnat barn på skolor, tvättat en omgång lakan, duschat, ätit frukost, pratat i telefon med en kvinna jag inte känner (hjälp), diskat och hängt upp tvätt. Allt detta på förmiddagen.

Vid halv elva kom Shona (grannen) och knackade på dörren, dock pratade jag i telefon samtidigt och kunde inte riktigt fokusera så hon sa att hon skulle komma tillbaka lite senare. Tio i knackade hon på dörren igen, denna gången med Daniel, hans DS och en påse chips. Tydligen skulle det komma nån och lägga in nåt gift nån stans (?) så han kunde inte vara hemma, kunde jag ha honom hos mig i tjugo minuter? Självklart. När har jag någonsin sagt nej till att passa barn? Okej, det har hänt, men väldigt sällan och endast om jag faktiskt inte kan få det att gå ihop. Jag menar, hur många gånger har jag inte haft planer och bakat in barnen i det för att kunna hjälpa till...? Dessutom har hon passat Sami åt mig, vilket jag har haft väldiga skuldkänslor över, så det kändes skönt att kunna göra samma sak för henne.

Så där satt jag, i ett tyst rum med en 4-årig pojke som är blygare än något annat barn jag träffat. Han säger typ ingenting och skulle han göra det så är han väldigt tyst. Det spelar ingen roll om hans mamma är med, om man är hemma hos dem, här eller på lekplatsen. Han pratar inte. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag kunde fråga om hans spel. Jackpott! Han bubblade på om gubbar och något som kunde lysa. Förstod inte så mycket av det, men det gjorde inget för ungen pratade. Tyvärr tog det snabbt slut och han fortsatte vara tyst där han satt i soffan och tuggade på sina chips. Ibland vände han sig om för att kolla tvärs över gatan för att ha lite koll på sin mamma.
När han startat sitt spel insåg jag att det var Indiana Jones, så jag frågade om det var Star Wars. En sån kommentar hade fått Rania att gapskratta åt hur tramsig jag är. Dock inget som roade Daniel, han tittade på mig som om jag inte förstod någonting och vände sen tillbaka blicken mot spelet. Jaha. Sen gav jag upp :P

När Shona hämtat Dan gick jag till nursery för att hämta hem R. Vi åt lunch, pratade, hon sov tio minuter medan jag diskade. Hon behövde duschas och tvätta håret. Jag fixade nån form av frisyr och övertalade henne att inte sätta på finklänningen riktigt än. Bokläsning, dammsugning och ett pussel senare fixade jag mellis. Hon åt, jag plockade in tvätten och ringde Asma som var på väg hem. Klockan fyra packade vi in oss i bilen för att åka på födelsedagskalas. Asma lämnade av mig och Rania på ett Skattkammarön-liknande ställe för att fira Leo som fyller tre idag, innan hon åkte till doktorn. Där var vi i två timmar, hon rusade rundor med barnen och jag försökte vara social. Och lyckades faktiskt rätt så bra.

När Asma kom och hämtade oss frågade hon mig om jag pratat med någon eller bara suttit själv. Hon blev lite förvånad över mitt svar. Hon undrade också om det var många som frågade om Rania var mitt barn. När jag sa att ingen frågat men att jag fick berättade det för en mamma (som jag trodde redan visste) så blev hon också lite förvånad.
Jag undrar lite vad hon tror... Jag träffar ju dessa människor varje dag. Vi står utanför dörren och väntar på att de ska öppna och släppa in barnen varje morgon och då blir det ju så att man pratar och frågar saker. Har man dessutom ett av de mest sociala som pratar med alla, gillar alla och gillas av alla, då kan man inte riktigt komma undan. Men hon tror kanske att jag bara går dit, inte säger nåt till nån, lämnar ungen och sen går hem igen...

Jaja, vi var hemma igen vid sju, åt kvällsmat och nu bara sitter jag i min säng. Är så trött att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Men att lägga sig nu går nog inte riktigt va? :D