Vad ska man säga?

Hmm... Vad gjorde jag igår, förutom att bloggstrejka då? Borde kanske ha bloggat så att jag kom ihåg vad jag gjorde. Jaja, det hände nog inte så mycket. På kvällen pratade jag en stund med Klara, och sen med mamma, på skype alltså. Nu kom jag på vad vi gjorde igår. Vi var på lekplatsen, länge. Vi gick hemifrån vid nio och kom hem igen vid tolv, och det gick faktiskt bra. Rania hittade några barn att leka med, samma som vi träffat innan, och sen hittade hon några andra ungar att störa. Av någon anledning väljer hon alltid ut de lite äldre barnen, och gärna de som inte vill leka med en störig 3-åring. Men det gick rätt så bra igår för det fanns tillräckligt många barn för att hon skulle kunna attackera någon ny när den förra lyckades springa ifrån henne, stackars barn ;) Efter ett tag kom grannpojkarna, Jack&Alex, med sin kusin(?) så det var roligt för Sami. De är jämngamla alla tre och de leker jättebra. Den ända nackdelen att ingen av oss vet vilken pojke som är vilken, de är inte jättelika eller så, och det skiljer nog ett år eller två, men ingen i detta hus har lärt sig vem som är Jack och vem som är Alex, och därför heter dem Jack&Alex, eller ibland Jack or Alex, haha.
På eftermiddagen gjorde jag en väldigt misslyckad kladdkaka, men den smakade okej så det gjorde inte jättemycket.

Dagen har varit, intressant är nog ett bra ord. Dagen började med PlayStation (det är ju tisdag) och Hi-5 (vad annars?), och det funkade bra ända tills att Rania fick för sig att hon hellre ville vara ute och leka. Och utomhus-aktiviteter uppmuntras så jag stängde därför av TV:n, herregud vilket liv det blev. Och både mamma och Elin har hört hur det kan låta, och så är det faktiskt under stora delar av dagen, trevligt eller hur? Så jag gjorde något jag vanligtvis inte brukar göra och satte igång den igen, för alla var så trötta på morgonen att vi inte riktigt orkade med. Efter att det fortsatt så i några timmar, eller nej, lägg till lite syskonbråk; sönderrivna ansikten, bitmärken på vissa kroppsdelar och lite allmänt slagsmål, så var det dags för lunch. Äntligen!

Det var lugnt i ungefär fem minuter, för Asma berättade att Sami's bästis James(kan inte höra det namnet nuförtiden utan att tänka på trippen, haha ;)) skulle komma senare. Då blev det väldigt stimmigt och Sami var jätteglad, vilket av någon anledning störde Rania, vilket utlöste ännu mer bråk. Så jag packade ihop mig och Rania och traskade iväg till parken för att det skulle bli lugnt en stund. Men vi hann inte vara där så länge, suck... Mitt i allt, både lekplats och barn, drog Rania helt plötsligt ner trosorna för att hon höll på att bajsa på sig. Men som tur var var jag framme snabbt och kunde dra upp dem igen innan korven hann landa på gräsmattan. Ungen började skrika och försökte dra ner dem igen, föräldrar(och det var MÅNGA idag) vände på huvudet för att se vad som försiggick och jag log lite snabbt innan jag tog tag i ungen för att hon försökte slänga sig på marken. Sen var det bara att gå hem igen. En skrikande unge som var "trött" och ville sitta i vagnen. Haha, eller hur... Och som hela vägen försökte dra av sig trosorna, så det var två händer i en hand och en skruttig paraplysulky i andra handen. Man skulle kunna säga att jag var trött när vi kom hem, även om det bara är en 10-minuters promenad.

Väl hemma stod Sami och James som fastklistrade vid TV:n, det roligaste var naturligtvis att döda sig själv...? Eeh, ja. Efter att vi stängt av spelet och skickat ut dem i trädgården gjorde de inget annat än att bråka, tjafsa och bete sig som om de var 3 år gamla. Sami började tjuta för att James anklagade honom för fusk (i kurragömma), och så fortsatte det fram tills att James gick hem vid halv sju-tiden. Pust. Tydligen så är det alltid så när de leker. Jaha, men då förstår jag varför de säger att de är bästisar...;)