"I'll tell Julia you were naughty"

Okej så här är det. Barnen är supersöta och roliga. Ofta. Men när de inte är det så är de riktigt jävliga. Faktiskt...

De kör med Asma så fort de får chansen; pratar emot, skriker, sparkar, slår osv. osv. De lyssnar inte, de lyckas ändra och skjuta på alla regler och de är experter på att få som de vill och komma undan lätt. Lite bättre är det med Andrew, men mest för att de är lite rädda för honom. Med mig har de självklart försökt med. De har kört med allt och det mesta; något Rania kör med ofta är "I'm gonna tell mummy", "Then you can't come to my nursery" och "You are not my friend", väldigt roligt så klart men man blir ju lite trött...

Men nu efter en månad har de börjat fatta att jag inte är mamma och pappa; det går inte att köra med mig på samma vis. De har upptäckt att jag inte kör med tomma hot, säger jag något så menar jag det, jag tycker inte om skrikandet och jag låter inte Sami köra med Rania som han gjort, även om hon började. För det är jag som bestämmer straffet för henne och inte han. Men, det har tagit låååång tid, och det är långt kvar. Han kan säga till Asma att Rania inte får göra något (bara för att det passar honom) och hon bara nickar och gör som han säger. Eeh, okej...?

Man blir trött, helt slut. Så jag längtar efter att att skola och jobb ska börja igen så att man kan komma in i rutiner, plus fyra tysta timmar mitt i dagen varje dag, hu. Och det sköna är att även när jag kommer ha barnen hemma, så är jag själv med dem och kan organisera och disciplinera på mitt sett. Inget skrikande och inget småätande dygnet runt (för hoppar man över frukost förtjänar man faktiskt inte en kaka klockan 11.15 när man börjar bli hungrig). Matstunder blir så otroligt fåniga, barnen tramsar och det är en massa stök. Rania gillar inte kyckling, så Asma lagar annan mat till henne, men när vi sätter oss med respektive maträtt så vill ungen äta kyckling. Sami kan helt plötsligt börja skrika, kasta sig av stolen och springa gråtandes upp på rummet, för Rania hostade en meter ifrån hans mat. När de inte vill äta säger de: du måste äta annars blir det ingen kaka. Men Sami får inte sin kaka förrän Rania har ätit upp sin mat, trots att han hur duktigt som helst ätit färdigt och väntat lugnt i tio minuter, för om han får sin äter Rania inte sin mat för hon vill ha en kaka. De pressar så mycket med maten, försöker få dem att äta att du trixar, trixar och till och med ger dem något annat efter en stund så att de inte ska gå och lägga sig hungriga. Ursäkta? Om barnen sitter och tramsar i 30 minuter, kastar mat omkring sig, bråkar med varandra och bankar med besticken och sen springer därifrån så kan de utan problem gå och lägga sig utan mat. De finns frukost på morgonen. Att vara hungrig en natt eller två skadar inga barn. Däremot kanske de fattar att man ska äta när maten serveras. Oj, vilket ryck jag fick. Men jag måste säga att jag redan satt mina spår. Barnen får numera inte godis mer än på lördagar. Det ni! Berättade om min konversation med Klara i lördags och hur glad hon var över att det var lördag och att hon skulle få godis. Så Asma och Andrew kom fram till att barnen i detta hus inte heller skulle få godis om det inte är lördag :)

Kommer inte ihåg vad jag började skriva om i detta inlägg och jag orkar inte läsa igenom allt... Men jag ska kanske förklara rubriken. Det hörde jag genom min dörr för en och en halv timme sen. Rania gick idag och la sig klockan halv åtta. Och slutade inte skrika och trixa, så efter en timme tröttnade Asma och sa att hon skulle säga till mig om hon inte gick och la sig. Roligt, men seriöst? Jag är Au Pairen, ska det inte vara tvärt om? Asma och Andrew var lite förvånade när de ringde igår kväll och jag sa att båda barnen sov. Och att det inte förekommit något skrikande, även om jag sprungit upp och ner för trappan ett par (eller sex, sju) gånger. Men det hela tog inte så lång tid som jag trodde att det skulle göra. Frukosten idag var faktiskt väldigt tyst och lätt. Jag kunde sitta ner och äta, Rania åt all sin mat, hon bad inte om mer än hon tänkte äta, och hon åt ordentligt. Sami satt stilla genom det hela och började inte skrika på sin lillasyster för ingenting. Trevligt. Det börjar ljusna ;)

Idag har vi inte gjort så mycket, åt lunch i parken, det gick sådär för tydligen så gillar Sami inte att äta utomhus (?). På eftermiddagen gick jag och Sami på bio, halva priset på tisdagar och torsdagar ni vet :P Jag lyckades övertala honom om att se Bandslam, höhö. Han var den enda pojken, och den ända i hans ålder där. Haha. Men även om han var uttråkad under vissa bitar så skrattade han högt på ett par ställen. Sen kom han hem och sa att han ville vara tonåring. Han ville dock inte säga varför, men efter en liten stund började han prata om att det var mycket pussande i filmen, hmm... Nu är klockan tio, jag är slut, det tystnade hos barnen för en halvtimme sen och jag tittar på Katie Price, på tv alltså (lyckades ju inte se henne när vi var i Brighton ;)). Där fick ni ett trevligt långt inlägg som ingen orkar läsa. Hoppas det var skoj ;)