Dags för en uppdatering kanske. Så snabbt veckan gått, mycket att göra och mycket att tänka på, vilket var bra för då fanns det inte lika mycket tid att vara deppig på.
Kom hem i söndags, allt gick bra, men det vet nog de flesta vid det här laget. Förutom bilolyckan som hindrade bussen från att komma framåt när jag åkte från Heathrow. Fick kämpa lite med gråten där, för jag skulle av på nästa hållplats och olyckan hindrade bussen från att köra sin vanliga väg, så jag var inte säker på om jag skulle komma rätt eller inte. Men det löste sig.
Det första Asma sa när hon kom hem från jobbet i måndags var:
"Five weeks and four days!"
Jag och barnen tittade lite på henne innan hon fortsatte att glatt berätta att det var så kort kvar till påsklovet, haha xD
Lovet var nog lite för kort för alla inblandade, ett par dagar till hade inte varit helt fel ;)
Och vad har hänt i veckan som fått skallen att snurra? Det största var nog beskedet om kusin Emils brutna lårben. Msn:ade med Anja ett tag på kvällen medan Emil opererades. Var dock tvungen att lägga mig efter ett tag, för det började bli sent och jag skulle ju upp med barnen dagen efter. Jag lyckades tom somna, men mycket sömn blev det inte. Vaknade massor av gånger under natten. Lite väl mycket för hjärnan att processa i sömnen kanske... Var lite lagom trött dagen efter ;)
Senare i veckan kom jag till nursery och fick veta att två (vaccinerade) barn fått påssjuka. Trevligt besked...
Fint väder har vi också haft; solsken och fågelkvitter. Promenader utan vantar osv... Avundsjuk någon? :D Vi har varit ute mycket, vi spenderade nästan två timmar i parken en dag efter skolan en dag. Dock har det regnat lite så vi var lite lätt leriga när vi kom hem, särskilt R som rullade på gräset fram och tillbaka. Den rosa jackan var med andra ord brun när vi kom hem ;)
lördag 27 februari 2010
måndag 8 februari 2010
Lundmyr of Sweden
Egentligen inte denna blogg jag brukar göra sådana här inlägg på, men jag var tvungen...;)
Såg en bild på Heidi Klum och hennes yngsta dotter för en stund sen. Kan vi alla se vad det står på rumpan...? :D
Blir lika tokig varje gång jag ser en kändis använda svenska barnprylar, fråga mig inte varför, det bara är så...;) Blev lika galen när jag såg Julia Roberts och Henry med en mössa från Polarn O. Pyret :P Skitcoolt liksom, host...xD
Såg en bild på Heidi Klum och hennes yngsta dotter för en stund sen. Kan vi alla se vad det står på rumpan...? :D
Blir lika tokig varje gång jag ser en kändis använda svenska barnprylar, fråga mig inte varför, det bara är så...;) Blev lika galen när jag såg Julia Roberts och Henry med en mössa från Polarn O. Pyret :P Skitcoolt liksom, host...xD
torsdag 4 februari 2010
Då var det dags igen
Eller fortfarande ska man kanske säga. Men det är den första dagen hon är hemma från nursery. Rania vaknade klockan tre imorse, för att hon hade ont i örat. Dock inte samma öra som för några dagar sen utan det andra. Asma var vaken med henne tills att hon stack till jobbet klockan sex, sen tog Andrew över i en timme och sen kom jag ner så att han kunde sticka iväg. Rania lugnade ner sig lite och jag gav henne paracetamol som läkaren skrev ut till henne när hon hade ont i det andra örat. Frukost ville hon inte äta och trött var hon, vilket inte vad så konstigt med tanke på hur länge hon varit vaken och inte ätit något.
Grannen tvärs över gatan kom förbi på väg till skolan så att Sami kunde gå med dem så att jag slapp gå ut med Rania. Jättesnällt av henne, sådär så jag får lite skuldkänslor när jag tänker på det. Tycker fortfarande det är lite jobbigt att hon hämtade Sami den fredagen jag behövde flög till hem första gången... Men skit samma, tror faktiskt inte hon bryr sig med tanke på att hon ändå går till och från skolan med sina barn. Hon erbjöd sig också att hämta hem honom, så det sa jag att hon gärna fick.
Rania somnade vid halv nio och sov i ett par timmar. När hon vaknade hade hon feber. Vi satte oss i soffan och kollade på en film medan hon hinkade i sig saft. Hon fick mer paracetamol vid halv tolv och lyckades få henne att äta fyra små yoghurtar och ett digestivekex. Inte den bästa maten kanske men efter en halv dag och fortfarande inget i magen så plockade jag faktiskt fram kexen... Påfyllning av saft och vatten och lunch till mig själv. Hon kollade på barnkanalen en stund, drack lite vatten och sen slocknade hon igen. Vaknade efter en kvart och började gråta, efter en liten stund lyckades jag lista ut att hon behövde kissa. Samtidigt ringde Asma men jag hann inte svara, sen ringde hon på mobilen som låg i köket... La Rania i sin säng och hon somnade om med en gång igen. Får se lite hur hon är sen men kändes fortfarande varm när hon vaknade för sin kisspaus..... Har idag pratat med Asma fem gånger och Andrew två. Dessutom skickar jag hela tiden sms för att uppdatera och för att minska på samtalen. De frågar varje gång om Andrew kanske ska komma hem och ta henne till läkaren. Men vad ska han säga? Ge henne paracetamol, se till att hon dricker och håll lite koll. Förstår inte riktigt den här stressen med att hela tiden åka till doktorn för att varje gång få samma svar; att de faktiskt inte finns något mer att göra än det vi redan gör. Dessutom har de aldrig tid före klockan fyra så varför åka hem nu? Men det är klart, de är oroliga...
Grannen tvärs över gatan kom förbi på väg till skolan så att Sami kunde gå med dem så att jag slapp gå ut med Rania. Jättesnällt av henne, sådär så jag får lite skuldkänslor när jag tänker på det. Tycker fortfarande det är lite jobbigt att hon hämtade Sami den fredagen jag behövde flög till hem första gången... Men skit samma, tror faktiskt inte hon bryr sig med tanke på att hon ändå går till och från skolan med sina barn. Hon erbjöd sig också att hämta hem honom, så det sa jag att hon gärna fick.
Rania somnade vid halv nio och sov i ett par timmar. När hon vaknade hade hon feber. Vi satte oss i soffan och kollade på en film medan hon hinkade i sig saft. Hon fick mer paracetamol vid halv tolv och lyckades få henne att äta fyra små yoghurtar och ett digestivekex. Inte den bästa maten kanske men efter en halv dag och fortfarande inget i magen så plockade jag faktiskt fram kexen... Påfyllning av saft och vatten och lunch till mig själv. Hon kollade på barnkanalen en stund, drack lite vatten och sen slocknade hon igen. Vaknade efter en kvart och började gråta, efter en liten stund lyckades jag lista ut att hon behövde kissa. Samtidigt ringde Asma men jag hann inte svara, sen ringde hon på mobilen som låg i köket... La Rania i sin säng och hon somnade om med en gång igen. Får se lite hur hon är sen men kändes fortfarande varm när hon vaknade för sin kisspaus..... Har idag pratat med Asma fem gånger och Andrew två. Dessutom skickar jag hela tiden sms för att uppdatera och för att minska på samtalen. De frågar varje gång om Andrew kanske ska komma hem och ta henne till läkaren. Men vad ska han säga? Ge henne paracetamol, se till att hon dricker och håll lite koll. Förstår inte riktigt den här stressen med att hela tiden åka till doktorn för att varje gång få samma svar; att de faktiskt inte finns något mer att göra än det vi redan gör. Dessutom har de aldrig tid före klockan fyra så varför åka hem nu? Men det är klart, de är oroliga...
Mardrömmar
Huh, vilka mardrömmar jag haft den senaste tiden. Varje gång är det ett eller fler av barnen som försvinner eller glöms bort i bilen när det är minusgrader ute.
Vet inte om jag skrev om när jag drömde att Sami försvann. Jag och barnen var ute och gick, vi var på väg till bussen för att sticka till simningen. Det började bli mörkt och vi gick vid den stora vägen, trafiken var helt galen, bilar överallt så det gick knappt att korsa. Jag hade ett barn i varje hand och sen helt plötsligt försvann Sami. Han var bara borta, försvann in i trafiken någon stans. Hjärtat bankade, jag rusade runt och det var inte det lättaste med en 3-åring kvar i andra handen. Helt skakig var jag när jag vaknade.
Inatt hade jag också en intressant dröm som inte började så konstigt. Jag, mamma, Elin, Klara, Tilda och Otto åkte iväg för att handla någon stans (?). VI parkerade bilen, jag tog ut Otto och vände mig om. Precis där stod en barnvagn (en Orbit Toddler Stroller för att vara exakt) som var till salu. För 50 kr! Helt ny och jättefin var den. Så jag och Elin stod ett tag och försökte övertyga mamma om att köpa den, för det var ju korkat att inte göra det, särskilt med den prislappen. Till slut lyckades jag och vi stoppade Otto i den vagnen och sen gick vi iväg. Efter en timme eller två inser jag och Elin att vi glömt både Klara och Tilda i bilen, ute på parkering i minusgraderna. Mamma hade traskat en bit bort med Otto och hade inte en tanke på dem. Så fort vi inser det så börjar både jag och Elin att rusa, lång tid tog det att komma fram till parkering. Helt förstörda och oroliga var vi när vi sprang med bilnyckeln i högsta hugg, så Elin som höll i nyckeln såg inte isen och halkade. Nyckeln flög och gick sönder när den landade så vi kunde inte använda den när vi väl kom fram till bilen. Klara hade somnat fortfarande fastspänd i sin stol, medan Tilda var vaken. Dock var hon inte ledsen utan mer bara väldigt hängig, kallt som det var. Både jag och Elin började banka på rutor och slita i dörrar för att komma in och få ut dem, just då var det liksom liv eller död som gällde. Vi blev dock snabbt avbrutna av en polis som kom och tog tag i oss för att vi stod och misshandlade någons bil. Vi började skrika och efter en lång stund så fick vi honom att titta in i bilen på flickorna som satt där och han hjälpte då oss att bryta oss in. Jag plockade ut Tilda och Elin Klara som lyckats hålla sig varm i sin Po.P-overall. Tilda var lite kall men hon satt ju i sin BundleMe så det var inte så illa. Men usch så jobbigt det var att bara rusa, inte veta och inte heller kunna komma fram eller in till barnen. Den senare drömmen slutade ju okej, men ångesten satt ändå kvar när jag vaknade...
Vet inte om jag skrev om när jag drömde att Sami försvann. Jag och barnen var ute och gick, vi var på väg till bussen för att sticka till simningen. Det började bli mörkt och vi gick vid den stora vägen, trafiken var helt galen, bilar överallt så det gick knappt att korsa. Jag hade ett barn i varje hand och sen helt plötsligt försvann Sami. Han var bara borta, försvann in i trafiken någon stans. Hjärtat bankade, jag rusade runt och det var inte det lättaste med en 3-åring kvar i andra handen. Helt skakig var jag när jag vaknade.
Inatt hade jag också en intressant dröm som inte började så konstigt. Jag, mamma, Elin, Klara, Tilda och Otto åkte iväg för att handla någon stans (?). VI parkerade bilen, jag tog ut Otto och vände mig om. Precis där stod en barnvagn (en Orbit Toddler Stroller för att vara exakt) som var till salu. För 50 kr! Helt ny och jättefin var den. Så jag och Elin stod ett tag och försökte övertyga mamma om att köpa den, för det var ju korkat att inte göra det, särskilt med den prislappen. Till slut lyckades jag och vi stoppade Otto i den vagnen och sen gick vi iväg. Efter en timme eller två inser jag och Elin att vi glömt både Klara och Tilda i bilen, ute på parkering i minusgraderna. Mamma hade traskat en bit bort med Otto och hade inte en tanke på dem. Så fort vi inser det så börjar både jag och Elin att rusa, lång tid tog det att komma fram till parkering. Helt förstörda och oroliga var vi när vi sprang med bilnyckeln i högsta hugg, så Elin som höll i nyckeln såg inte isen och halkade. Nyckeln flög och gick sönder när den landade så vi kunde inte använda den när vi väl kom fram till bilen. Klara hade somnat fortfarande fastspänd i sin stol, medan Tilda var vaken. Dock var hon inte ledsen utan mer bara väldigt hängig, kallt som det var. Både jag och Elin började banka på rutor och slita i dörrar för att komma in och få ut dem, just då var det liksom liv eller död som gällde. Vi blev dock snabbt avbrutna av en polis som kom och tog tag i oss för att vi stod och misshandlade någons bil. Vi började skrika och efter en lång stund så fick vi honom att titta in i bilen på flickorna som satt där och han hjälpte då oss att bryta oss in. Jag plockade ut Tilda och Elin Klara som lyckats hålla sig varm i sin Po.P-overall. Tilda var lite kall men hon satt ju i sin BundleMe så det var inte så illa. Men usch så jobbigt det var att bara rusa, inte veta och inte heller kunna komma fram eller in till barnen. Den senare drömmen slutade ju okej, men ångesten satt ändå kvar när jag vaknade...
måndag 1 februari 2010
12 dagar
Nu är jag snart i Sverige igen. Bara tolv dagar kvar sen bär det av, så snabbt tiden går...
De senaste dagarna har vi som sagt varit förkylda, vilket är lite trevligare än kräksjuka. Tycker lite synd om er där hemma som har en nästan helt frisk 3-åring som inte aktiverats tillräckligt... Rania har varit lite sämre nu och klagar över öronont, något jag igår inte trodde att hon faktiskt hade, men efter natten mellan igår och idag så är det helt tydligt att något inte är helt rätt. Öroninflammation trodde Asma men jag kunde konstatera ganska snabbt att det inte var det, troligare att förkylningen och den täppta näsan skapat tryck när hon legat ner i sin säng... Varken jag, Asma eller Rania har sovit inatt så Asma stannade hemma idag för att sova. Rania lämnade jag lite tveksamt till nursery, men det hade gått bra. Hon har varit trött och hängig och har i helgen plus idag suttit på mig som ett plåster. Så fort jag visat mig har hon kastat sig ur armarna på den person hon varit hos och slängt sig över mig. Julia är tydligen bäst för tillfället, vilket inte hjälper på natten när Asma är med henne... Andrew tog henne till doktorn för ett par timmar sen och även han sa att det inte var öroninflammation...:P Asma blir lika imponerad varje gång jag säger att det inte är något fel, och läkaren säger samma sak. Men om barnet kan lugna ner sig direkt och inte längre ha ont i öronen efter att hon fått ett kex och önskad film så är det nog inte så allvarligt... Eller vad tror ni? ;)
Något positivt med att Asma var hemma och gömde sig på sitt rum var att hon kunde uppleva hur barnen när de uppför sig och är trevliga. Även om hon inte hörde allt och faktiskt kunde se dem. För de hade ingen aning om att hon var kvar i sin säng så de började inte tramsa och skrika och grejer. De klädde själva på sig sina kläder, borstade sina tänder och gick ner för att äta frukost. Lugnt och stilla var det. Hon hörde Sami fråga mig något, och då även svaret som var nej, du får inte spela PS2 idag, och han sa inget mer. Det faktum att han accepterat svaret och fortsatt med sina sysslor utan att slänga sig i marken och gorma var hon väldigt imponerad över. Hehe ;) Bara det faktum att han frågat var otroligt, hade det varit den förra Au pairen så hade han tydligen bara sagt att han skulle, och hade han fått ett nej (vilket var tveksamt) så hade han tjoat och protesterat rätt så ordentligt tills att han fått sin vilja igenom. Vid såna tillfällen känner man sig faktiskt väldigt nöjd med sig själv, för att inte tala om stolt över Sami som faktiskt lyckats göra en sån vändning. Visst, han kan fortfarande försöka, och det händer att han börjar skrika innan jag hunnit säga färdigt det jag skulle säga, men vi jobbar på det och pratar igenom det varje gång det händer, små steg...
Att han testar när Asma är hemma är alltså något han alltid gör, och det har jag sagt till henne. Det har hänt ett par gånger att han blivit skogstokig när vi kommit hem på eftermiddagen och hon varit hemma. Då han varken gjort läxor eller ätit mellanmål. För han har gått till Asma och hon låtit honom kommit undan med en massa saker. Nu däremot säger hon jag vet inte, fråga Julia, så får han snällt komma till mig så får jag bestämma vad som ska göras. Vilket funkar väldigt bra för då måste han lyssna :) Idag hämtade jag honom själv, vilket var otroligt skönt, att kunna gå iväg själv liksom, och så var det bara till skolan, haha, men ändå. Så på väg hem pratade vi och jag sa att Asma var hemma, men det betyder inte att du kan hoppa över allt och börja tramsa för jag vet att du kan vara jätteduktig. Jag berättade även att Asma varit väldigt imponerad över hans bra beteende på morgonen (något hon själv är lite dålig på att tala om för honom...) för det sa hon till mig. När vi sen kom hem var det inte ett dugg jobbigt som det annars varit. Sami höll sig lugn, han åt mellanmål, gjorde sina läxor och sen satte jag med honom och gjorde en av testen Asma vill att han ska göra varje dag. Det är nämligen så att han är rätt duktig på att stressa upp sig själv när han gör dem och inte fattar riktigt, så han behöver lite hjälp som inte är något som säger nej, nu gjorde du fel typ hela tiden... Sen gick han in i duschen utan för mycket krångel, han försökte dock lura Asma att jag sagt att han inte behövde duscha, men den gick inte. Jag har ju öron...
Sen var det faktiskt frid och fröjd tills att det var dags att äta, och den diskussionen tar vi en annan gång om ens alls, för jag blir lika irriterad varje gång jag tänker på det. Förstår bara inte varför de (A&A) inte gör något åt saken när de både vet och ser att något måste ändras. De vet mycket väl om att barnen äter utan problem och gråt när jag är själv med dem, eller till största delen, de är ju fortfarande barn... Men vi slipper i alla fall tårarna.
Sen satte vi oss allihopa i vardagsrummet och kollade på HSM3, fast Andrew och Rania åkte till doktorn efter halva, en ändå...;)
Nu blev det lite prat om Sami, vilket set varit lite snålt med som någon påpekat, men finns där en 3-åring med i bilden som man faktiskt spenderar mer än halva dagen med så brukar de också finnas mer historier kring det...
De senaste dagarna har vi som sagt varit förkylda, vilket är lite trevligare än kräksjuka. Tycker lite synd om er där hemma som har en nästan helt frisk 3-åring som inte aktiverats tillräckligt... Rania har varit lite sämre nu och klagar över öronont, något jag igår inte trodde att hon faktiskt hade, men efter natten mellan igår och idag så är det helt tydligt att något inte är helt rätt. Öroninflammation trodde Asma men jag kunde konstatera ganska snabbt att det inte var det, troligare att förkylningen och den täppta näsan skapat tryck när hon legat ner i sin säng... Varken jag, Asma eller Rania har sovit inatt så Asma stannade hemma idag för att sova. Rania lämnade jag lite tveksamt till nursery, men det hade gått bra. Hon har varit trött och hängig och har i helgen plus idag suttit på mig som ett plåster. Så fort jag visat mig har hon kastat sig ur armarna på den person hon varit hos och slängt sig över mig. Julia är tydligen bäst för tillfället, vilket inte hjälper på natten när Asma är med henne... Andrew tog henne till doktorn för ett par timmar sen och även han sa att det inte var öroninflammation...:P Asma blir lika imponerad varje gång jag säger att det inte är något fel, och läkaren säger samma sak. Men om barnet kan lugna ner sig direkt och inte längre ha ont i öronen efter att hon fått ett kex och önskad film så är det nog inte så allvarligt... Eller vad tror ni? ;)
Något positivt med att Asma var hemma och gömde sig på sitt rum var att hon kunde uppleva hur barnen när de uppför sig och är trevliga. Även om hon inte hörde allt och faktiskt kunde se dem. För de hade ingen aning om att hon var kvar i sin säng så de började inte tramsa och skrika och grejer. De klädde själva på sig sina kläder, borstade sina tänder och gick ner för att äta frukost. Lugnt och stilla var det. Hon hörde Sami fråga mig något, och då även svaret som var nej, du får inte spela PS2 idag, och han sa inget mer. Det faktum att han accepterat svaret och fortsatt med sina sysslor utan att slänga sig i marken och gorma var hon väldigt imponerad över. Hehe ;) Bara det faktum att han frågat var otroligt, hade det varit den förra Au pairen så hade han tydligen bara sagt att han skulle, och hade han fått ett nej (vilket var tveksamt) så hade han tjoat och protesterat rätt så ordentligt tills att han fått sin vilja igenom. Vid såna tillfällen känner man sig faktiskt väldigt nöjd med sig själv, för att inte tala om stolt över Sami som faktiskt lyckats göra en sån vändning. Visst, han kan fortfarande försöka, och det händer att han börjar skrika innan jag hunnit säga färdigt det jag skulle säga, men vi jobbar på det och pratar igenom det varje gång det händer, små steg...
Att han testar när Asma är hemma är alltså något han alltid gör, och det har jag sagt till henne. Det har hänt ett par gånger att han blivit skogstokig när vi kommit hem på eftermiddagen och hon varit hemma. Då han varken gjort läxor eller ätit mellanmål. För han har gått till Asma och hon låtit honom kommit undan med en massa saker. Nu däremot säger hon jag vet inte, fråga Julia, så får han snällt komma till mig så får jag bestämma vad som ska göras. Vilket funkar väldigt bra för då måste han lyssna :) Idag hämtade jag honom själv, vilket var otroligt skönt, att kunna gå iväg själv liksom, och så var det bara till skolan, haha, men ändå. Så på väg hem pratade vi och jag sa att Asma var hemma, men det betyder inte att du kan hoppa över allt och börja tramsa för jag vet att du kan vara jätteduktig. Jag berättade även att Asma varit väldigt imponerad över hans bra beteende på morgonen (något hon själv är lite dålig på att tala om för honom...) för det sa hon till mig. När vi sen kom hem var det inte ett dugg jobbigt som det annars varit. Sami höll sig lugn, han åt mellanmål, gjorde sina läxor och sen satte jag med honom och gjorde en av testen Asma vill att han ska göra varje dag. Det är nämligen så att han är rätt duktig på att stressa upp sig själv när han gör dem och inte fattar riktigt, så han behöver lite hjälp som inte är något som säger nej, nu gjorde du fel typ hela tiden... Sen gick han in i duschen utan för mycket krångel, han försökte dock lura Asma att jag sagt att han inte behövde duscha, men den gick inte. Jag har ju öron...
Sen var det faktiskt frid och fröjd tills att det var dags att äta, och den diskussionen tar vi en annan gång om ens alls, för jag blir lika irriterad varje gång jag tänker på det. Förstår bara inte varför de (A&A) inte gör något åt saken när de både vet och ser att något måste ändras. De vet mycket väl om att barnen äter utan problem och gråt när jag är själv med dem, eller till största delen, de är ju fortfarande barn... Men vi slipper i alla fall tårarna.
Sen satte vi oss allihopa i vardagsrummet och kollade på HSM3, fast Andrew och Rania åkte till doktorn efter halva, en ändå...;)
Nu blev det lite prat om Sami, vilket set varit lite snålt med som någon påpekat, men finns där en 3-åring med i bilden som man faktiskt spenderar mer än halva dagen med så brukar de också finnas mer historier kring det...
söndag 31 januari 2010
Jullov i Sverige
Jaha, vad gjorde jag egentligen när jag var hemma över julen? Här kommer en liten lista på allt jag hann med, fast det kommer nog inte bli allt för jag har lite problem med att komma på vad jag egentligen gjorde;
- Jag lyckades träffa nästan alla mina kusiner; 11 av 14 är inte illa. Hoppas att jag inte glömt räkna någon, hehe, för det brukar jag göra...:P
- Tandis besökte jag två gånger, på samma dag.
- Håret klipptes, även K fick gå till frisören för första gången :)
- Jul firades ett par gånger, på julafton tog vi det lugnt hos pappa, vid ett tillfälle satt alla och sov framför tv:n. xD
- Dop gick jag, mamma och de yngsta systrarna på. Väl där visste jag inte riktigt vad jag skulle säga att jag var när folk frågade; kusin till bröderna eller guddotter till mamman? Det fick bli den senare, mindre att förklara...
- Under ett av besöken på Nova var jag tydligen Elins mamma, visste inte riktigt om jag skulle börja skratta eller gråta. Visst, jag hade en bebis i barnvagn med mig, men ändå, så gammal ser jag väl ändå inte ut att vara...?
- Sen var det dags gör pappa att fylla 40. Grattis igen! :) Det firade vi(pappa plus alla barn) med middag på Glorias, jag insåg att bara vi behövde ett bord för sex personer, och det var liksom bara en förälder och inte ens alla mina syskon... Lite läskigt.
- Besök av moster och morbror hade vi sen, och i samma veva fyllde jag år.
- Kalas hade vi ett par stycken, tacksamma var vi för att allt var så tätt inpå att vi inte behövde storstäda mellan varje händelse.
- Nyår firades hemma, även om det bara var jag, Malin och Alvin. Det var trevligt men vi missade tolvslaget, hoppsan! Ähh, bara med några sekunder, men ändå...;)
- Skrubbat vagnar har jag gjort, mögel på en Maclaren, grr... Ni kan inte se det men jag sitter och skakar på mitt huvud. Även Emmaljungan fick sig en ordentlig omgång, efter det var jag lite mer(om det ens är möjligt) anti. Säger det en gång till: Folk, ta hand om era vagnar! De måste städas emellanåt, matfläckar ska bort så fort som möjligt, hjulen måste sköljas med jämna mellanrum (dock inte om vagnen bor ute och det är skitväder, bättre att i så fall vänta...) och de måste faktiskt servas en gång om året (minst). Tänk på det som en bil; vad får man för en begagnad bil som varken tvättats eller servats på tre år? Pengar i soporna är vad det är. Vill man kunna använda vagnarna ordentligt så länge som det är tänkt och dessutom också kunna sälja dem vidare så MÅSTE man ta hand om dem. Annars får man lite pengar och sura människor med begagnade skruttvagnar efter sig. Och vet man att man har en skruttvagn så sälj den inte till någon man känner, ett stort nej.
- Testat problemet folk haft med sina Maclaren har jag gjort. Fast jag använde en morot istället för ett finger, vilket var tur för hade jag stoppat in Klaras finger där hade hon inte haft kvar sin topp längre... Stoppade in moroten, fällde upp vagnen (mesade inte) och en moror utan topp kom flygande. När jag sen fällde ihop vagnen ramlade det ut en mosade morotstopp och lite juice. Illa jag vet, och jag skulle tagit kort. Men grejen är den att jag vänder inte ryggen åt Maclaren för det. Jag undrar bara hur så många barn kommit åt med fingrarna där under hela uppfällningsprocessen, vad har de sysslat med liksom? Men det har hänt och jag har bara en sak att säga; håll barnens fingrar borta när ni fäller upp och låser era vagnar. Det hela går på ett par sekunder och kan göras med en hand (och en fot), den andra handen kan användas för att hålla borta barnet om man är orolig.
- Hela mitt rum gjordes om och istället för sovrum/skräphörna så funkar det nu som sovrum/skötrum/lekrum/barnvagnsförvaringsrum (för det finns inte en chans att Maclaren-vagnen ska flytta tillbaka till boden...). En bättre lösning enligt mig. Och till folk som skakat på huvudet så var det mitt beslut och min planering, som startade redan i Oktober, sa det bara inte högt förrän det var dags...
- Bio lyckades jag och Malin också klämma in på nyårsafton, tack (moster) Malin och Fredrik för biljetter :)
lördag 30 januari 2010
Virusmejl...?
Tänkte bara varna folk. Om någon fått mejl av mig idag som heter något i stil med be your service.a nånting så öppna INTE det. Släng med en gång. De enda som fått mejl av mig idag är Malin och Cill och ni vet vilka. Har fått information om att jag inte lyckats skicka mejl till ett par av mina kontakter (för de adresserna finns inte längre) men jag har inte försökt skicka något. Jag är alltså lite orolig att de virus jag eventuellt har (haft?) försöker sprida sig... Men jag vet inte om det har något med det att göra, lite konstigt bara. Så fall i fall är det nog bäst att ni slänger eventuella mejl från mig som skickats idag och antagligen alldeles precis...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)