12 dagar

Nu är jag snart i Sverige igen. Bara tolv dagar kvar sen bär det av, så snabbt tiden går...

De senaste dagarna har vi som sagt varit förkylda, vilket är lite trevligare än kräksjuka. Tycker lite synd om er där hemma som har en nästan helt frisk 3-åring som inte aktiverats tillräckligt... Rania har varit lite sämre nu och klagar över öronont, något jag igår inte trodde att hon faktiskt hade, men efter natten mellan igår och idag så är det helt tydligt att något inte är helt rätt. Öroninflammation trodde Asma men jag kunde konstatera ganska snabbt att det inte var det, troligare att förkylningen och den täppta näsan skapat tryck när hon legat ner i sin säng... Varken jag, Asma eller Rania har sovit inatt så Asma stannade hemma idag för att sova. Rania lämnade jag lite tveksamt till nursery, men det hade gått bra. Hon har varit trött och hängig och har i helgen plus idag suttit på mig som ett plåster. Så fort jag visat mig har hon kastat sig ur armarna på den person hon varit hos och slängt sig över mig. Julia är tydligen bäst för tillfället, vilket inte hjälper på natten när Asma är med henne... Andrew tog henne till doktorn för ett par timmar sen och även han sa att det inte var öroninflammation...:P Asma blir lika imponerad varje gång jag säger att det inte är något fel, och läkaren säger samma sak. Men om barnet kan lugna ner sig direkt och inte längre ha ont i öronen efter att hon fått ett kex och önskad film så är det nog inte så allvarligt... Eller vad tror ni? ;)

Något positivt med att Asma var hemma och gömde sig på sitt rum var att hon kunde uppleva hur barnen när de uppför sig och är trevliga. Även om hon inte hörde allt och faktiskt kunde se dem. För de hade ingen aning om att hon var kvar i sin säng så de började inte tramsa och skrika och grejer. De klädde själva på sig sina kläder, borstade sina tänder och gick ner för att äta frukost. Lugnt och stilla var det. Hon hörde Sami fråga mig något, och då även svaret som var nej, du får inte spela PS2 idag, och han sa inget mer. Det faktum att han accepterat svaret och fortsatt med sina sysslor utan att slänga sig i marken och gorma var hon väldigt imponerad över. Hehe ;) Bara det faktum att han frågat var otroligt, hade det varit den förra Au pairen så hade han tydligen bara sagt att han skulle, och hade han fått ett nej (vilket var tveksamt) så hade han tjoat och protesterat rätt så ordentligt tills att han fått sin vilja igenom. Vid såna tillfällen känner man sig faktiskt väldigt nöjd med sig själv, för att inte tala om stolt över Sami som faktiskt lyckats göra en sån vändning. Visst, han kan fortfarande försöka, och det händer att han börjar skrika innan jag hunnit säga färdigt det jag skulle säga, men vi jobbar på det och pratar igenom det varje gång det händer, små steg...

Att han testar när Asma är hemma är alltså något han alltid gör, och det har jag sagt till henne. Det har hänt ett par gånger att han blivit skogstokig när vi kommit hem på eftermiddagen och hon varit hemma. Då han varken gjort läxor eller ätit mellanmål. För han har gått till Asma och hon låtit honom kommit undan med en massa saker. Nu däremot säger hon jag vet inte, fråga Julia, så får han snällt komma till mig så får jag bestämma vad som ska göras. Vilket funkar väldigt bra för då måste han lyssna :) Idag hämtade jag honom själv, vilket var otroligt skönt, att kunna gå iväg själv liksom, och så var det bara till skolan, haha, men ändå. Så på väg hem pratade vi och jag sa att Asma var hemma, men det betyder inte att du kan hoppa över allt och börja tramsa för jag vet att du kan vara jätteduktig. Jag berättade även att Asma varit väldigt imponerad över hans bra beteende på morgonen (något hon själv är lite dålig på att tala om för honom...) för det sa hon till mig. När vi sen kom hem var det inte ett dugg jobbigt som det annars varit. Sami höll sig lugn, han åt mellanmål, gjorde sina läxor och sen satte jag med honom och gjorde en av testen Asma vill att han ska göra varje dag. Det är nämligen så att han är rätt duktig på att stressa upp sig själv när han gör dem och inte fattar riktigt, så han behöver lite hjälp som inte är något som säger nej, nu gjorde du fel typ hela tiden... Sen gick han in i duschen utan för mycket krångel, han försökte dock lura Asma att jag sagt att han inte behövde duscha, men den gick inte. Jag har ju öron...

Sen var det faktiskt frid och fröjd tills att det var dags att äta, och den diskussionen tar vi en annan gång om ens alls, för jag blir lika irriterad varje gång jag tänker på det. Förstår bara inte varför de (A&A) inte gör något åt saken när de både vet och ser att något måste ändras. De vet mycket väl om att barnen äter utan problem och gråt när jag är själv med dem, eller till största delen, de är ju fortfarande barn... Men vi slipper i alla fall tårarna.

Sen satte vi oss allihopa i vardagsrummet och kollade på HSM3, fast Andrew och Rania åkte till doktorn efter halva, en ändå...;)

Nu blev det lite prat om Sami, vilket set varit lite snålt med som någon påpekat, men finns där en 3-åring med i bilden som man faktiskt spenderar mer än halva dagen med så brukar de också finnas mer historier kring det...