Så jobbigt det kan vara...

Att vara tre år gammal. Sitta upp, ligga ner, studsa en stund på golvet, sitta igen, kasa till liggande, studsa upp. Ögonen stängs, öppnas, stängs, öppnas. Ja, ni fattar, ungen kämpar, haha :P

Igår lyckades hon ta sig förbi det och lyckades hålla sig vaken. Det gick bättre än i måndags (?), hon var inte lika tjurig och gnällig, men tillräckligt för att biblioteks-besöket snabbt fick avbrytas... Får se om hon somnar idag eller inte, just nu ser det ut som att hon nog faktiskt kommer somna.

Men samtidigt som att det är jobbigt kan det ju, som många med 3-åringar vet, vara väldigt roligt. I alla fall när man lyssnar på vad de har att säga. Just nu är det väldigt mycket prat om döden, för har man en snart 8-årig bror som tycker om Star Wars och annat så kan det lätt bli så. Men den här lilla damen har inte riktigt koll på skillnaden mellan "dead" och "kill", och jag kände inte riktigt att hon behövde veta skillnaden just nu, så hon bubblar på.

När vi hoppar av bussen på väg till simningen går vi förbi kyrkan som har en liten kyrkogård. Första gången berättade S glatt för lillasyster att alla människor där är döda. Konversationen fortsatte med att båda dem skulle dö, att de skulle slängas i lådor och ligga bredvid varandra, R ville att de skulle vara i samma låda, men S kände att han ville ha en egen... Nästa gång, när det bara var jag och R sa hon glatt "All the peoples are deads!" Japp, det stämmer ju. Sen fortsatte hon med att fråga "Who killed them?" Em, tja. Vad säger man...?

För ett par dagar sen när hon äter sin frukost tittar hon upp och ser en spindel på fönstret. Hennes reaktion är att skrika för att få lite uppmärksamhet, och när det är avklarat utropar hon "The spider is going to dead me!" Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta, sucka över denna överdrivna "rädsla" hon har för djur eller be Sami (för hundrasjuttioelfte gången) att sluta hota med att en spindel kommer komma och äta upp henne om hon inte gör som han vill...

Men det som helt klart slår allt var det som hände i tisdags på eftermiddagen. Rania var med mig och Sami i köket när jag hjälpte S med läxorna, vi pratade lite och Sami sa något om när han blir stor. Rania ville också bidra så hon berättar följande;

Rania: "I'm gonna be on TV when I'm big."
Jag: "Oh? What are you going to do on TV?" Svarar jag lite "förvånat" och hon är snabb och säker med sitt svar...
Rania: "I'm going to kill myself."

Hmm. Det var lite svårt att inte börja skratta där. Och det är ju inte så bra, men det var verkligen inte det svar någon väntade sig, så både jag och Sami blev lite paffa när hon sa det...

Nu sover ungen, haha, hon slocknade när jag skrev om kyrkogården...xD